Tokfian

Denna helg är jag hemma själv hela helgen. Välbehövt och skönt, men det ger även för mycket tid att tänka på allt som är och allt som har varit. Jag sitter och tänker på skillnaden idag och hur det t ex var för bara 2-3 år sedan. Då jobbade jag och tränade sen nästan varje dag. Jag handlade mat, bakade och lagade mat etc. Och jag rensade ogräs i trädgården. Allt sånt där som hör till vardagen. Jag hade ett liv. Jag hade kollegor som frågade hur min helg varit, jag var på after work ibland, skrattade och skämtade med kollegor och jag var också någon som fick använda min hjärna och komma med förslag och vara med och påverka ev förändringar. Jag har ett liv nu också såklart, men min förvandling knockar mig ständigt. Jag går ut i boxningsringen och någon knockar mig gång på gång. Jag vill någon gång gå ur ringen som en vinnare. Jag har ju kämpat så hårt. Så hårt. 

Jag saknar pulsen som var i gymmet på kvällstid. Timmarna som gick och jag kunde knappt slita mig därifrån. Träningskläder som slets ut. Jag var stark, påhittig, provade ständigt nya övningar och kände en massa människor. Jag var någon. Jag hade ett givande liv och jag kände hopp. Så läskigt att jag inte hade någon aning om hur detta bara skulle stjälpas omkull. Tryggheten. Min kropp. Mitt liv.

Det är för lite fest i mitt liv nu och för mycket tv tittande. Jag tittar på tv från kl 18-19 tiden och fram tills jag lägger mig i stort sett varje kväll. Så himla tråkigt, men jag har inget annat att göra och det är väl helt enkelt för att jag inte orkar göra någonting annat heller. Jag sitter och byter kanaler hela tiden utan att finna ro. Jag blir sur om det visar sig vara en kväll då ingen av mina favoritprogram går eller bara filmer som jag redan sett. Jag vill ju så mycket mer och jag vill kasta mig ut i livet igen nu. Mitt liv kan inte bara ge mig välmående och spänning när jag är ute och reser, utan det måste också finnas där i vardagen för den är ju där man är mest.

Ja vad gör jag nu på dagarna? De går ju så jag måste ju helt klart göra någonting. Fixar och gosar med marsvinen, byter plats på ljuslyktor hit och dit, piffar med blommorna, gör rehabövningar, vilar, lyssnar på musik, skriver en hel del, grejar med foton, gör en och annan utflykt till naturen, tar hand om min yngsta son en hel del, lunchar eller fikar med vänner ibland. Soft kanske en del tycker, men nä inte efter 2 år… och det blir liksom inte en sån stor skillnad mellan vardagar och helger. Jag blir lätt uttråkad då dagarna ofta inte innehåller någon utmaning. Och allt jag ska göra går så himla sakta nu för tiden. Frustrerande sakta.

Det är för mycket sorg och tråkigheter i mitt liv nu. Och för lite glädje och bus. Jag känner mig så instängd i någon kropp som inte är jag och jag hittar inte riktigt ut. Jag saknar att åka iväg med husbilen och bara lämna allt tråkigt hemma. Jag saknar mig själv och jag saknar mitt liv. 

Mitt hopp ligger nu i Barcelona och jag kommer antagligen att åka tillbaka till kliniken där i början av nästa år. ”Min” kirurg har nu anställt en smärtspecialist, då det verkar bli en hel del problem efter dessa omfattande operationer. Inte så konstigt alls egentligen efter allt galet och svårt som görs under den. En svensk tjej med liknande problem med trapeziusmuskeln som jag var ner och fick hjälp för någon vecka sen. Man är vaken under en operation då man själv måste vara med och känna om de är på rätt ställe och så letar de på den nerv som ställer till mest problem och så knipsar de av den. Typ så om jag nu fattat rätt. Detta har hjälp denna tjej en hel del redan och jag hoppas att det även kommer att funka på mig. Fast jag kan inte riktigt förstå hur det skulle kunna vara en nerv som gör att jag har en sån begränsad rörlighet i min vänstra skuldra/axel, men det är helt klart något som triggar och stör i det området.

Allt strul som har varit och fortfarande är med vården här i Sverige sedan jag kom hem efter operationen i Barcelona, har även det satt djupa spår. Jag känner mig bortglömd och oviktig. Min kirutg behöver en uppföljningsröntgen skickad tills sig igen för att se om allt runt skruvarna läker som det ska, men jag skiter i den för har inte orkat kontakta min hc pga allt strul. Varför kan de inte bara förstå att man kanske inte mår så bra efter det jag gått igenom? Hade de ens vågat göra det jag gjort? Tveksamt. 

Jag tänker på det som min sambo ofta har sagt till mig nu på slutet då han märkt att jag inte mår så bra och vill peppa och trösta mig  – ”Du är den modigaste jag vet. Du är mycket modigare än alla äventyrare jag känner och jag vet inte själv om jag hade vågat göra det du har gjort”. Ja jag var modig. Absolut. Men var har det modet som gav mig sådan styrka tagit vägen nu?