Ett speciellt möte
Allt som händer har en mening. Ja jag tror faktiskt det. Ja inte alla hemskheter som drabbar människor och som drabbar världen, men såna där små saker i vardagen. Ingen har väl lust att kliva upp klockan 5 en lördag och åka iväg för att stå på loppis, men jag har handlat på mig så mycket genom åren så nu får jag stå mitt kast. Och jag har numera världens bästa sällskap, så det brukar bli en mysig dag.
När jag väl är på plats och börjar packa upp mina saker, så ser jag ganska snart en tjej i närheten som gör likadant men hon går omkring med ett par rejäla knäskenor på sig. Utan att ens hinna tänka tanken att jag kanske är lite framfusig så går jag fram och hör mig själv säga – ”Det är möjligtvis inte så att du har sjukdomen EDS”? Jo det har jag, svarar tjejen som är några år yngre än jag. Och vi börjar babbla och har tusen frågor till varandra. Så speciellt att få träffa en människa som har det som jag och förstår precis allt jag pratar om. Vi finner varandra direkt och börjar prata som om vi träffats förr. Så häftigt och så skönt. Ganska snart så skrattar vi åt eländet och båda kommer fram till att det är en fruktansvärd sjukdom, men att vi båda är så glada att vi fått vår diagnos och inte längre behöver gå omkring och tro att vi är tokiga och hypokondriker.
Det visar sig också snart att hon har fått sin diagnos på samma sjukhus som jag, att hon också varit gymnast och att vi även går till samma sjukgymnast i Uppsala och att denna tjej faktiskt var denna sjukgymnasts första EDS fall. Men det som skiljer denna tjej och mig själv åt är att hon är så mycket sämre än jag. Det är verkligen hemskt att höra och jag lider så med henne när hon berättar hur hennes vardag ser ut. Hon är sjukpensionär, har fyra barn med samma sjukdom, hennes knän hoppar ur led hela tiden om hon inte har skenorna på sig och hon är så dålig så att hon till och med har assistent 58 timmar i veckan åt sig och sina barn. Denna sjukdom kan verkligen te sig vidrigt och jag känner mig än en gång så tacksam att jag ändå är ganska ”skonad” om det nu är så att det beror på min ihållande träning.
Vi utbyter erfarenheter om testade värktabletter och behandlingsformer och att vi båda blir så mycket bättre vid värme och fint väder. Vi kommer fram till att bådas dröm är att flytta utomlands. Vi skulle kunna prata på i evigheter, men nu måste vi ta hand om våra loppiskunder. Jag tänker på henne hela tiden medan jag säljer saker och tänker på hur livet kan te sig.
När det sen är dags att packa ihop alla loppissaker igen, så kommer tjejen fram till mig och ber om mitt namn och telefonnummer. Vi tänkte alltså samma sak. Att det kan vara skönt att ha kontakt med någon i samma situation. Jag är helt säker på att detta var meningen till att jag skulle åka på loppis i Norrskedika just denna dag. Just för att det var meningen att jag och denna tjej skulle komma i kontakt med varandra. Häftigt möte var det i varje fall och jag är så glad att jag oftast handlar först och tänker sen!
