Nytt år
Jag tror ingen tycker att det året som gått har varit något favoritår direkt. Inte en dag utan att man hört eller pratat om coronapandemin. Själv har jag varit ner på botten och vänt och det utan att jag själv har drabbats av corona eller att någon i min närhet har blivit väldigt sjuk eller dött av detta lömska virus.
Min egen kropp, tankar och livet har själv lett mig dit till botten. Jag som har varit så stark har blivit så svag. Jag kämpar fortfarande för att acceptera att det är så mycket som jag aldrig mer kommer att kunna göra. Jag kämpar med min sorg. Jag kämpar med min stress. Men jag har tillåtit mig själv att släppa taget och bara ta en paus ifrån allt ibland och låta alla känslor bara komma. Och grubbla tills jag inte orkar grubbla mer på ett tag. Och jag har alldeles för mycket smärta nu från morgon till kväll, nästan mer än vad jag står ut med.
Det positiva med detta år är att fler och fler känner igen mig pga mina foton. Nästan varje vecka får jag höra av någon hur duktig jag är och nu är det nästan så att jag själv vågar tro det. Jag har sålt en hel del foton, fått en hel del beställningar på förstoringar/tavlor, varit med i två fotoutställningar, fått några fler utmärkelser, vunnit några fototävlingar och även blivit kontaktad av företag som velat ha min fotohjälp. Och såklart synts med ett antal naturfoton på TV4 Vädret. Verkligen jättekul!
Nästa år kan bara bli bättre än vad 2020 varit. Min yngsta son ska äntligen flytta till egen lägenhet i januari och jag är så stolt över att han har tagit sig dit. Jag ska äntligen börja få nervblockader av smärtmottagningen på sjukhuset och hoppas att de ska hjälpa lite. Jag hoppas sen innerligt att jag kommer att komma i kontakt med en läkare som kan hjälpa mig att åtgärda problemet istället för att bara döva det lite för stunden. Gävle sjukhus har nu skickat ännu en remiss till Akademiska och nu till en thoraxkirurg (bröstkorg). Jag läser i min journal där ortopeden i Gävle skriver ”att det annars någonstans eventuellt måste finnas en acceptans i hennes situation”. Men ska jag alltså ge upp nu när jag är så nära? Nu när man äntligen vet vad problemet är och när det faktiskt finns ett ingrepp som kan hjälpa? Mitt svar till honom blev att de flesta med en neurogen thoracic outlet syndrom som jag har blir hjälpta av fysioterapi och för de som det inte hjälper på så måste man ta till kirurgi och att jag tyvärr nog är en av dessa. Oj vad påläst du är, sade han då. Ja kanske för att jag har vetat om, läst på och kämpat för att få denna diagnos i över 2 år…
Men jag är orolig för mina armar och händer. I jul har de varit som spagetti och domnat bort en hel del, jag har varit väldigt darrig och jag har haft svårt att lyfta upp glas etc ibland och nu när jag skriver så darrar och lyder inte riktigt fingrarna. Ens händer är ju så viktiga. Det viktigaste efter alla organ och ens ben. Jag darrar mycket när jag ska fotografera och även när jag ska redigera fotona och dra så horisonter blir raka etc. Jag har även ganska ofta ofrivilliga muskelryckningar lite överallt då och då. I nyår när jag skulle hjälpa sambon att göra aioli, så var det precis att jag orkade pressa ihop vitlökspressen. När vi spelade bingolotto (ja jag vet…) så har jag svårt att göra det också och det gjorde så ont av att bara hålla i lotten och fylla i. Senare vid tolvslaget så pratade vi och skålade utomhus med några grannar och de pratade om att de åker skidor och brukar åka på träningsresor etc och jag påmindes igen att jag inte kan göra något sånt längre.
Den här tiden på året brukar jag spendera en månad på varmare breddgrader och det har räddat mig lite de senaste vintrarna. Denna vinter är detta omöjligt efter hur det ser ut ute i vår värld och jag har för länge sedan märkt hur mycket mer smärta jag har och hur mycket mindre jag orkar. Istället för att vara på en strand och må okej, så får jag nu spendera stora delar av dagarna i sängen pga alltför mycket smärta och krampande muskler. Men såklart att detta bara är en baggis motför hur många andra har drabbats av coronan. Resorna får vänta helt enkelt.
Men jag avslutade detta år med något stort – att vinna över Region Gävleborg i Förvaltningsrätten och få tillbaka de pengar som jag lagt ut för vård i utlandet för snart två år sedan. En behandling/injektion som hjälpte i 2 månader i varje fall och som läkarna i Barcelona sade att jag skulle fortsätta med i mitt hemland, men som jag ännu alltså inte fått här...
