Tokfian

3 veckor efter operationen är jag äntligen stark nog att få flyga hem till Sverige igen. Jag kommer hem med 18 titanskruvar, 2 titanskenor, lite stålvajer och två revben i skallen och nacken. Konstigt nog så pep det ingenting i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Det blev en mycket större operation än jag ställt in mig på då jag åkte till Barcelona för att steloperera 3 kotor. Det stod att det fanns en risk att fler kotor var för instabila, men det är helt omöjligt tänkte jag för så dålig är jag ju inte. Jag som gått på bågskytte och stått så mycket på huvudet fram tills 6 månader innan detta. Dagen innan operationen kom neurokirurgerna fram till att det behövde stelopereras 5 kotor till och under operationen togs beslutet att göra ännu en kota i bröstryggen.

Jag som tidigare tyckt att det varit så läskigt och tyckt så synd om de som stelopererat en kota förut eller haft ett diskbråck i nacken. Detta gjordes i hopp om att få bort mycket av min spridda smärta i hela kroppen och rädda min nervskadade arm/hand. Men jag fick betala ett högt pris, inte bara i kronor, utan jag kommer aldrig mer att kunna röra huvudet eller nacken varken uppåt/neråt eller åt någon sida under resten av mitt liv…

Jag som för bara ett år sen var en av de starkaste tjejerna i gymmet och kommer nu aldrig mer att kunna träna på det viset. Känns så overkligt. Sorgligt. Direkt efter operationen hade min kropp förändrats otroligt mycket och den ser verkligen 10 år äldre ut, allt hänger och det finns knappt någon muskel kvar. Allt som jag tränat upp är borta. Men operationen lyckades och jag var ju så rädd att de skulle skada några viktiga nerver så jag skulle bli förlamad, så det första jag gjorde när jag vaknade efter operationen var faktiskt att röra på tårna. Det enda som misslyckades var att få mitt huvud/ansikte helt rakt, då min rygg fick för sig att fortsätta rotera när de släppt den lös från operationens alla tvingar och ställningar. Ett lite ovanligt fenomen. Även för de som har Ehlers Danlos syndrom. Mitt huvud sitter numera 5 grader snett åt vänster så mina ögon är inte riktigt centrerade, men det är en baggis i det stora hela.

Jag har förvandlats en hel del och är helt plötsligt den som folk kommer att stirra på och undra vad det är för fel på och vad jag har varit med om. Jag ser konstig ut och jag rör mig jättekonstigt. Jag känner mig helt enkelt som en väldigt ful robotalien. Som om jag hör hemma på en annan planet. Denna månad har varit den jobbigaste månaden i mitt liv och jag har verkligen svårt att förstå det jag har gått igenom. Kirurgerna tog foton under operationen som jag ska kunna ha till hjälp för att bearbeta och förstå lite bättre. Det kommer att behövas. 

Jag fascineras av det lugn jag fick i min kropp efter operationen. Det gjorde verkligen skitont trots all smärtlindring man kan få och istället för att skrika och grina som jag trodde jag skulle göra (provade båda lite men det gjorde för ont helt enkelt) så låg jag bara och blundade och tänkte att snart släpper det värsta, du är stark Jessica, håll ut Jessica och så drömde jag mig bort till Thailands vackra och lugna stränder. På något vis måste det ha fungerat lite. Dag efter dag. Otroligt så mycket psyket och kroppen tål ändå. Efter att ha varit så utsatt i så många år. För många år. Oj vad jag ska stämma olika ställen inom sjukvården för felaktig och obefintlig vård när jag är lite piggare. Helt galet hur dessa skador har missats år efter år. 

Jag har gjort en hel del operationer tidigare och det vanliga är ju smärta, sen rehabilitering och sen så är problemet över, man mår bättre, kan röra sig bra igen och livet går vidare. Denna gång är det väldigt annorlunda. Skadorna är förhoppningsvis borta, men de byttes istället ut mot ett handikapp. Väldigt skumt och jag går liksom ibland och kollar om jag kanske kan röra huvudet lite. Att det liksom läkt. Men icke. Den dagen kommer aldrig att komma. Men jag hade verkligen inget val för går man med dessa skador för länge så kan man faktiskt dö. 

 

Det här har verkligen varit ett äventyr. Inte som då jag vandrade i Himalaya och Bhutan eller åkte flotte nedför forsarna i Coloradofloden i Grand Canyon, utan det här har varit ett kroppsligt, mentalt och väldigt smärtsamt äventyr på ett helt annat sätt. Ett äventyr jag helst velat slippa.

Jag önskar att jag kunde lämna många av känslorna kvar i Barcelona, men jag vet att jag måste ta med dom hem för att bearbeta dom. Det är nu det jobbigaste börjar. Det är nu jag ska börja anpassa mitt liv efter mitt nya handikapp. Jag ska börja med att beställa en ny bil med alla tänkbara tillbehör och backkameror som förhoppningsvis kommer att hjälpa mig att kunna köra bil igen trots att jag knappt ser. En dag i taget så ska nog det mesta lösa sig efter vägen.