Elisabethsjukhuset
Äntligen var dagen kommen för att träffa en ortopedspecialist i Uppsala på Elisabethsjukhuset angående min instabila, ilande och värkande axel. Och såklart är det höger också bara för att jag är högerhänt. I sex månader har jag väntat. Gävle sjukhus har inte tagit mig på allvar eller velat hjälpa mig tidigare, så då vänder jag mig såklart någon annanstans. Denna ortoped opererade mina axel för inpingement för 5 år sedan och jag blev jättenöjd med allt då, så varför prova någon annan?! De valde att operera mig då fast Gävle sjukhus sa nej trots att problemen tydligt syntes på röntgen. När jag träffade denna ortoped så var fallet självklart och det blev operation inom 1 1/2 månad.
Min sambo skjutsade mig idag och såklart att vi åkte i god tid för att kunna njuta lite av Uppsala när vi väl skulle dit. Vi hann till ett ställe för att köpa ett nytt mc-batteri till sambon (det var verkligen jättekul), vi hann lämna av dyktuber som sambon sålt till en snubbe i Uppsala (var också verkligen jättekul) och vi hann ett besök för lunch och fika på Ikea. Wow liksom. Sen hann vi inget mer.
Elisabethsjukhuset är en otroligt vackert gammal byggnad. Och ett sånt där ställe där man möts av fina rabatter och vackra blomkrukor utanför ingången. Sånt gillar jag och det ger ett gott första intryck. Hela stället andas ju liksom kärlek, omvårdnad och det märks att det drivs och sköts om av några som fortfarande gillar det de håller på med. Om jag vore sjuksköterska så skulle jag helt klart söka jobb på ett sådant ställe. Fast jag skulle aldrig vilja bli sjuksköterska för jag avskyr blod och spyor. Och allt annat läbbigt. Man behöver heller inte bry sig om parkering för det är bara att hämta en speciell parkeringsbiljett och ställa sig inne på gården. Något ska ju vara enkelt någon gång för omväxlingens skull.
Läkaren hämtade mig lite efter utsatt tid och det förklarade han senare var för att han hade läst igenom mitt långa brev om mina problem alldeles innan. Ja sån är jag. Vill ju liksom inte glömma bort något viktigt. Läkaren heter Silfverswärd (ja han stavar så) och han passar faktiskt att heta just så. En stilig och jättetrevlig kille (eller ja kanske närmare gubbe än kille). Han började med att göra ett ultraljud över hela axeln och allting verkade vara helt och på sin plats. Han kunde se att musklernas fästen av tex infraspinatus och supraspinatus var kraftiga, så det syntes att jag hade hållit igång och tränat. Kul då jag typ slitit på i hela mitt liv.
Han kollade rörlighet och styrka och märkte att högeraxeln var instabil (trots att jag redan har en skruv i den) och att högerarmen hade sämre styrka och rörlighet. Han kollade även annan rörlighet och blev imponerad hur mycket jag kunde böja fingrarna bakåt och hur jag lätt får ner handflatorna i golvet med raka ben utan att ens vara uppvärmd. Kul att kunna imponera på en läkare liksom... Han läste även i papperen att jag utreds för den skumma bindvävssjukdomen EDS och tyckte att denna utredning borde skyndas på för att det skulle vara bra att veta det innan ett ev ingrepp. Jag har väntat i ett halvår nu och det är drygt ett år kvar i kön. Skulle inte tro att det går. Personer med EDS är det nämligen inte sådan stor idé att operera, då de är så överrörliga att det inte brukar hjälpa speciellt länge.
Precis det jag hade väntat mig hände. Han sade att han helt klart kan operera mig genom att korta av ledbanden så att axeln blir stabilare, men att han inte kan garantera att det kommer att göra mig bättre eller få mindre ont i axeln. Ett som är säkert att jag kommer att bli stabilare, men på bekostnad av en rörlighetsinskränkning. Han lade alltså över beslutet på mig. Hm. Men egentligen så finns det ju ingen garanti i någon operation, för man kan ju faktiskt helt kasst och faktiskt sant dö av narkosen... Att korta av ledbanden är inte så lätt som jag trodde i min lilla värld, utan ledbanden går in under ledkulan och man måste alltså dit under och böka. Ja nåt sånt tror jag att han sa. Fast med lite finare ord såklart. Tur min sambo är med och lyssnar och sen översätter åt mig. Och det blir isåfall minst 6 månaders rehabilitering. Jaja rehabilitering skulle jag kunna stå ut med än en gång, nemas problemas. Hm. Vi bestämde att jag paddlar på i sommar och ser hur axeln är efter sommaren och är jag inte bättre då och vill göra detta ingrepp så opererar han inom 4-6 veckor.
Valet är ganska enkelt för mig om det fortsätter som det är nu. Jag kan ju riktigt känna hur axeln ligger framåt och att det är något som verkligen behöver stamas åt för att den ska kunna bli som förut. Jag känner att den har gett upp på riktigt nu. Jag kan känna hur den glappar till och med när jag bara går lite fort. Om det skulle vara så att den blir bättre i låt oss säga 3 år, så är det ju 3 år utan smärta i axeln i varje fall = guld. Jag måste våga tro på att det kommer att kunna bli bra helt enkelt. Och sen är ju läkaren så handsome också... Hihi. Nämen allvarligt talat, om ni någon gång behöver träffa en bra ortoped eller göra ett ortopediskt ingrepp - sök er till Elisabethsjukhuset i Uppsala. Min 15-åriga son hade förresten en helt annan lösning på problemet - att amputera armen! Ja kanske det blir enklast så ändå? Men blir liksom inte axeln kvar då?
