Höst i fjällvärlden!
Husbilen kan ju ta oss var vi vill nästan, så nu dags att njuta av lite vandring och höstfärger i fjällen. Jag kollar extra noga så att kamerabatteriet är fulladdat och att det extra batteriet också packas ner. Och såklart jag har haft lite koll på väderleksrapporten innan vi packar oss iväg.
Vi tänker hålla oss i Idretrakten och börjar med att fricampa vid Burusjön alldeles nedanför Nipfjället. Vi är helt ensamma här vid sjön och lugnet som det ger behöver jag verkligen i mitt kaosaktiga liv. Det är ganska sent när vi kommer dit och det börjar med att det regnar, men vi tar en liten promenad vid sjön ändå och sen tänder vi en massa ljus i husbilen.
Första dagens vandring går till Nipfjället och fjället Städjan som ser precis ut som en vulkan faktiskt. Mina leder har redan känt av hösten i någon vecka och mina knän verkar inte riktigt vara sugna på att vandra jättemycket. Men jag vill och det är ju jag som bestämmer. I början är det kal vandring på fjällen, för att sen när vi går ner genom skogen blir härligt grönt och lummigt. Och när vi är nere igen så har vi vandrat cirka en mil.
Vi har inte jättefint väder, utan mulet och lite duggande men färgerna här uppe i fjällen är fantastiska och särskilt blåbärsbladen som har blivit helt blodröda och lyser lång väg.
Framåt eftermiddagen kör vi en timme till Grövelsjön och bestämmer oss för att vandra där dagen efter. Kvällen spenderar vi med en rödvinsdunk och chips på den vita stranden nere vid sjön och nära där vi har ställt husbilen. Det är verkligen så otroligt vackert här!
När vi vaknar morgonen efter så har vi strålande sol och nästintill ingen blåst, jippi! Från frost på morgonen så får ända vi upp till 16 grader varmt efter några timmar.
Denna dag blir en dag att minnas! Det är en otroligt fin vandring upp till Silverfallen (där det är en hel del folk) och sen därifrån är den bara någon ynka kilometer innan vi står vid stängslet till Norges gräns.
Riktigt häftig känsla faktiskt - en landsgräns bara så där framför näsan. Det känns som en sommardag idag och vi svettas och får ta av oss kläder. Ställena vi väljer för fika och lunch väljer vi såklart med omsorg. Än en gång så häpnas jag över hur otroligt vackert Sverige är!
Vi håller oss runt 8 km idag innan vi är hemma vid husbilen igen. Vi känner oss inte riktigt nöjda ändå och i det fina vädret väljer vi att ta en liten led upp till Linnés källor. Och plötsligt händer det! Där står plötsligt massor av vilda renar! Jag som aldrig tidigare sett en vild ren blir ju helt lyrisk och smyger länge efter dem med kameran i högsta hugg. Alltså de är ju så vackra djur! Färgerna på denna led är bara helt galet vackra och så färgglatt.
På kvällen tar vi såklart vår vindunk och brassestolar igen och går ner och sätter oss på stranden. Vattnet i sjön är så otroligt klart!
Tredje dagen bestämmer vi oss för att åka upp den lilla biten till Grövelsjöns fjällstation och vandra till Storvätteshågna. Idag är det plötsligt mer ostadigt väder igen och vi får lite duggregn i slutet av vandringen. Vi tar oss till en sjö och fikar där och har en präktig utsikt över landskapet och alldeles efter så skymtar vi ett helt gäng med renar ganska så långt upp på fjället. Mina knän vill egentligen inget mer, men renarna får mig att strunta i det för stunden.
Men såklart vi vill försöka komma närmare och det gör vi och de låter oss smyga runt dem ett bra tag innan de ledsnar på vår nyfikenhet. Så mäktigt möte! Vandringen blir på 1,2 mil och precis när vi kommer tillbaka till fjällstationen, så börjar solen skina och vi belönar oss med den obligatoriska fjällenvåfflan. Den är den godaste jag någonsin ätit, så det får bli en till.
Vi packar in oss i husbilen igen och kör mot Särna, då vi dagen efter ska avsluta turen med att vandra i Fulufjällets nationalpark och besöka Njupeskärsfallet. Och här visar det sig också att vara så vackert! I sommar har det visst varit kaosmycket folk här så alla inte fått plats på parkeringarna, men vi är smarta och åker såklart hit när vi vet att det är mindre folk. Ändå är det lite för mycket folk för min smak och en och annan skolklass också.
Vi hinner inte gå så långt förrän jag försvinner in under granarna för att fota den underbara bäcken som ringlar där inne. Jag sitter på huk och när jag reser mig upp så har jag ingen koll på vad jag har ovanför mitt huvud (då jag är helt stelopererad i nacke och huvud och inte kan röra huvudet åt något håll längre och alltså inte heller ducka) och jag blir spetsad av en tjock och vass trasig gren. Det gör rejält ont och jag ska bara känna efter lite, medan jag ska ropa på sambon att jag nog gjort mig lite illa. Min hand färgas röd och direkt efter så börjar det rinna och droppa något varmt i mitt hår och ner i ansiktet. Sambon kommer som tur är och blodet fortsätter rinna innan han får tag på papper och trycker åt över såret. Jag tål ju inte alls att se blod och tänker att jaha nu måste jag uppsöka ännu ett sjukhus och kanske behöva sy. Men huvudet har ju så ytliga blodkärl och såret visar sig inte vara så stort. Jag är mest arg på mig själv, då jag alltid brukar vara så försiktig och hålla en hand över mitt huvud när jag inte vet vad som finns över mig. Jag blir avtvättad det värsta blodet och stövlar sen surt iväg med ett rosa klibbigt hår och fortsätter pressa toapapper uppe på huvudet. Det svider som satan i flera timmar, men naturens skönhet får mig att glömma lite.
Sveriges högsta vattenfall Njupeskär är så häftigt! Och jag är så glad att det inte är högsäsong och att vi behöver trängas. Vackra saker vill jag helst njuta av själv. Och såklart det blir bättre foton då också, haha.
Planen är att sen vandra en led uppe på Fulufjället, men när vi äter lunch i stenröset uppe innan fjället med en helt fantastisk utsikt och så otroligt mycket stora blåbär, så börjar det regna och strax efter så kommer även dimman in fort. Vi ser knappt något och beslutar oss för att gå ner igen. Trist såklart, men vi fick ju några fina timmar innan som tur var. Och när vi nu går förbi vattenfallet igen, så har den magiska dimman krypit ner i dalen och ljuset är så otroligt häftigt och helt plötsligt är jag nästan glad att det blivit dåligt väder. Vi fotografer älskar ju dimma liksom.
Så nu är vi nöjda och redo att fara hela vägen hemåt igen i drygt fyra timmar. Jag hatar verkligen att åka bil, så konstigt på något vis att jag ändå har valt att köpa husbil. Men den frihet som den ger är outstanding helt enkelt. Och jag som hatar snö och kyla, har nu än en gång insett att det är ju på hösten som såna som jag ska vara i fjällen istället.
