Tokfian

Det tog fyra dagar innan någon medicinering sattes in. Först för att man bara tänkte servera något till mig som jag inte visste vad det var och som dessutom bara fanns i kapslar, utan att ens ha pratat med mig om detta. Jag vill veta vad man ger mig först och jag kan inte svälja kapslar. De andra dagarna för att läkarna verkligen försökte klura och hitta något som skulle passa mig. En var överläkare och en var AT läkare. AT läkaren var mycket inne hos mig och pratade och förklarade att han väl kände till min sjukdom och hade träffat många såna som jag förut. 

Andra dagen var det dags för läkarinskrivningssamtal och AT läkaren kom in till mig och frågade om han fick ta det för att öva och att överläkaren då isåfall skulle sitta bredvid. Han hade läst på bra i mina journaler och reagerat på hur jag bara slussats runt. Han försökte sälja in sig att han trodde det skulle bli bra, men det behövde han inte för jag hade redan godkänt honom. Han förstod precis och var så behaglig och trygg att prata med. Han kände av och gav mig tid. Ändrade frågorna lite om de blev för jobbiga. Jag kunde känna att han verkligen brydde sig om mig och det är det inte många läkare som har gjort. Sen fick han gå ut och överläkaren ville veta vad jag tyckte. Jag hade bara lovord att säga om honom och gav honom en 5:a av 5 möjliga. 

AT läkaren kom sen in till mig med fler förslag på mediciner och sa att man måste se hela mig nu och behandla hela mig Jag berättade att det är ju just det som ingen tidigare har förstått eller lyckats med. Jag sa att jag ville läsa på lite om medicinerna innan vi bestämde. Han kom in igen och berättade att han själv just suttit och skrivit min journal, en och en halv sida. Annars dikterar man, men han ville göra det själv denna gång så att allt blev rätt. 

Det här läkaren är ju en sån som jag letat efter så länge och som verkligen skulle kunna ta mig under sina vingar och kämpa tillsammans med mig. Men just då berättar han lite sorgset att detta tyvärr är sista dagen som han jobbar på denna avdelning. Just my luck... Han kommer tillbaka om 4 veckor igen, men då hoppas han att jag inte fortfarande är kvar. Jag tackar honom och säger att det känns tryggt att han kommer ut i läkarvärlden för att såna som han behövs där ute. En läkare som ännu inte är less och som har lämnat hjärtat hemma. Utan en som är nyfiken och ser det som en utmaning att få försöka hjälpa till att lösa svåra fall och inte ser mig som en börda som bara snor hans viktiga tid.

Dagen efter ingen läkare och ännu ingen medicin bestämd. Man har fortfarande inte fattat och ger förslag på ännu en medicin och när jag kollar upp även denna så finns den också bara i kapslar. Varför antecknar man inte bara detta på en gång? Mitt i detta så blev det helg och en sk bakjoursläkare körde helt över de andra läkarnas förslag och valde några helt andra mediciner och antagligen utan att ha läst på så mycket i min journal. Och nu utan att jag själv hade möjlighet att hinna läsa på om den. Han idiotförklarade i stort sett nästan alla de mediciner som de andra läkarna jobbat fram. Denna läkare var mer som en VD för ett läkemedelsbolag och det sa jag till honom. Jag måste orka prata för mig själv nu igen, för ingen får ju vara här med mig. 

Han var bestämd, pratade så fort och så mycket att han tappade mig efter bara några minuter. Jag kände hur irritationen växte och jag kände mig än en gång så liten. Jag lade undan mina papper och sa jamen bestäm du då som vet bäst. Jag hade plötsligt flera nya mediciner som jag inte har en aning om. Och jag som är så känslig och lätt får biverkningar. Men nej jag behövde starka mediciner och de ger tyvärr även mer biverkningar. Kul tänkte jag. Han sa att han först trodde att jag skulle bli svår att övertala, men att det ju gick bra. Jag svarade att jag inte ens hade orkat lyssna och att han hade tappat mig och jag givit upp. Löpande band- mötet var över och jag hade med nöd och näppe klarat det utan att få ett av mina ilskna utbrott. 

Det är lördag och idag skulle jag egentligen vara på 50 årsfest. Jag som gnäller att det aldrig är några fester längre och så fick jag ställa in denna. Jag som aldrig ställer in något. Men jag hade på känn att det skulle kunna bli så denna gång och jag fick rätt. Jag som hade slagit till stort och bokat både hårfix och sminkning på stan. Jag fick sambon att åka dit med presenten från mig i varje fall. Denna kväll lade jag mig kl 20.

Jag får mycket samtal, både som jag själv får ansöka om men som även bara dyker in till mig. De är bra tycker jag och de verkar förstå mig. Jag ska bland annat börja utredas för posttraumatisk stress. Även avdelningens sköterskor kommer in till mig en eller två gånger per dag och frågar hur jag mår, sover, äter, tankar etc. Dyker jag inte upp till måltiderna så kommer de och påminner eller hämtar mig. På nätterna tittar man till mig varannan timme. Jättegulligt, men ofta vaknar jag ju av det också och det blir ju tokigt då jag har svårt att sova och att kunna somna om. 

Mitt rum ligger tyvärr närmast medicinrummet och där är det ju ett fasligt spring hela tiden. Dörren smäller konstant och oftast är det ju även där utanför som personalen står och pratar. Inte så bra då jag verkligen behöver lugn och ro. 

Mitt toalettpapper på rummet tar slut. Man ska inte ligga på sjukhus under helger då det alltid verkar vara underbemannat då. Tre gånger säger jag till att mitt toapapper är slut. Men ingen har tid eller så glömmer de det bara. Nästan ett dygn går och jag orkar inte fråga längre, utan får torka mig med en handduk istället. Tur att jag inte behövde göra nr 2 under den tiden om jag säger så. Måndagen kommer och jag haffar städpersonalen och frågar om det är de som fyller på sånt. De börjar klaga på att städpersonalen under helgerna aldrig gör sånt, fast de ska och att de själva alltid får göra sånt när de sen kommer efter helgen. Jag säger bara att det där måste ni ju ta med er chef, för det kan ju inte vara så svårt att framföra att detta inte funkar som det ska till helgpersonalen och att jag som patient inte ska behöva hamna i detta dilemma. 

Först på femte dagen här så får jag en mapp som jag nog skulle ha fått redan första dagen. Ett välkommen och bra att veta blad. Vilket vårdteam jag tillhör och vem som är min kontaktperson. Alla regler och mattider på avdelningen. Och frågeformulär om mig som de nog borde ha haft redan från början. Sen tar det ett dygn till innan min kontaktperson hämtar och läser detta. Jag kan inte låta bli att reagera och känna att det är många småsaker som blir fel och som skulle skötas bättre. Även om mycket också fungerar bra som tur är.

Tisdag och nytt möte med ännu en till läkare och jag får ta om mycket igen. Många frågor och det tar verkligen på krafterna. 

Det har snart gått en vecka nu och jag går bara ut från mitt rum när jag ska hämta min mat eller gå till något samtal. Jag väljer att alltid äta på mitt rum. Dels pga coronan (även om vi alla testas innan vi läggs in), men mest för att jag inte orkar vara bland folk eller höra på andras problem. Andra lägger pussel, sitter i tv-rummet, röker eller stickar. Men jag ligger i sängen i stort sett hela dagarna. Lyssnar på ljudbok korta stunder när jag orkar, men det blir ofta för mycket information för hjärnan. Ingen tv på rummet, så finns inte så mycket mer att göra. Men jag orkar egentligen inte göra så mycket mer än att bara vila ändå. Och besök får man ju heller inte ha. Men på något konstigt vis så går dagarna. 

Kvällspersonalen tycker jag är konstig när jag ber om min nattmedicin redan kl 20 då jag vill sova. Och bestämmelsen är att man inte får den innan kl 22, så jag får snällt vänta. Ibland har jag hunnit slumra till och då väcker de mig kl 22 för medicinen. Jaja allt får bli som det blir nu.

En kväll när jag börjat med en av de nya medicinerna så började mina ben bli helt galna efter ett tag. Det kröp i dem och jag fattade ingenting. Jag hoppade runt i mitt rum och försökte kliva på fötterna för att det skulle sluta. Till slut hoppade jag ut i bara trosor och t-shirt i korridoren och kunde inte stå still. Sköterskan visste precis vilken medicin jag hade och att en biverkning kunde bli just restless legs, men att hon hade en tablett som skulle kunna ta bort detta. Jag fick en och trots min tvekan så hjälpte den faktiskt. Puh.

Maten är riktigt god här faktiskt och den större delen av personalen är underbara. Men jag är bara så enormt trött på sjukhus. Och jag saknar mina marsvin och det liv som jag hade innan allt detta. Jag saknar glädjen, energin och alla skratten. Om två dagar kanske jag skrivs ut. Om jag vill det och längtar hem? Jag vet faktiskt inte alls vad jag vill längre.