Botten
Siffran 35 dyker upp i mitt huvud innan jag ens hinner slå upp ögonen på morgonen. Siffran maler så i mitt huvud och jag har så svårt att förstå. Sorgen jag känner är fruktansvärd. Den förföljer mig och den är outhärdlig. Jag kommer alltid att avsky denna siffra framöver. Det är för många känslor nu och jag hinner inte längre med att sortera dem, utan försöker hålla dem stilla inuti mig istället. Men det gör så ont.
Härom natten stod jag och klippte luggen kl 3 på natten när jag inte kunde sova. Kanske inte så normalt. Men det är nästan inget som är normalt här hemma längre. Jag sover ofta 12 timmar per natt och sen även några timmar på dagen också. Jag är så slut. När en ny dag kommer så hoppas jag att det ska visa sig att allt hittills bara har varit en lång mardröm. Men det är inte det. Det här är min vardag. Det här är min sanning. Det här är mitt liv nu.
Jag ligger i sängen och det känns konstigt. Jag förstår inte riktigt vad det är först, men så känner jag att det är mitt hjärta som liksom slår utanför bröstet. Det ligger där så naket och oskyddat mot livets prövningar. Det bultar så hårt. Jag darrar i takt med hjärtslagen. Jag är så sliten. Jag känner mig så liten.
Jag ligger mest i sängen på dagarna och grubblar. Hade jag kunnat göra något annorlunda? Jag lägger mig för kvällen redan vid 18-19 tiden ibland. För att jag inte orkar fortsätta grubbla. Ibland utan middag. Jag kan sen vakna vid 3 och inte kunna somna om och tittar då istället på serier i flera timmar innan jag försöker sova igen. Den lilla av och på knappen på vår tv i sovrummet lyser rött hela tiden och jag har för länge sedan tappat räkningen över hur många timmar jag har legat vaken och bara stirrat på den.
Tar jag mig till gymmet så saknar jag min träningskompis. Men jag tvingar mig dit ibland ändå. Jag hann ju inte visa allt jag kan där. Så mycket mer som jag hade tänkt visa. Tiden gick för fort och vi hann aldrig klart. Jag går på bio. Jag tittar på filmen, men jag ser den inte riktigt. Jag hör folk i salongen skratta, men förstår inte vad de skrattar åt.
Naturen klarar inte av att läka mig denna gång. Allt gör bara för ont. Själen och hjärtat är så mycket smärtsammare att läka än en kropp. Det tar så mycket längre tid. Jag orkar inte en gång till. Jag vill inte orka. Inte än i varje fall. Jag kan komma på mig själv med att gå och mumla ”det gör så ont, det gör sååå ont” när jag är hemma själv eller är ute i naturen.
Mina fotodrömmar får stå tillbaka nu. Det enda som jag verkligen vill göra egentligen. Det som får mig att må så bra. Men nu har jag bara inte orkat, utan t om tackat nej till två fotouppdrag som jag längtat att göra. Eller tackat nej, jag har snarare inte ens hört av mig och sagt att jag står över. Jag har inte ens orkat det helt enkelt. Och fotoutställningen som jag äntligen har fått okej till att ha i vår/sommar måste snart börja styras upp. Jag måste orka. Sen.
Jag vet inte hur många tårar som har blandats med duschens vattenstrålar. Jag vet inte hur många gånger som ett örngott har blivit vått av tårar. Jag vet inte hur många gånger jag kört bil förblindad av tårfyllda ögon. Hur kunde det gå så här långt? Vad skulle vi ha gjort annorlunda?
Mitt hopp är borta och jag kämpar verkligen för att hålla ihop mig. Sorgen och paniken sköljer över mig så att jag blir illamående. Vad händer nu? Jag som alltid brukar ha koll på läget och gärna även ligga steget före. Men hur gör vi nu?
Jag avskyr att vara bland folk. Var jag än går så ser jag saker som på minner mig och gör mig ledsen. Uppgiven. Men jag tvingar mig då jag vet att det gör mig gott. Det känns som jag håller på att bli galen och jag tipsas om att jag borde gå i terapi så att jag inte hamnar i posttraumatisk stress. De samtal jag går i nu är det bara någon som lyssnar och nu behöver jag så mycket mer än så. Jag behöver någon som guidar mig genom detta och hjälper mig att finna ett litet hopp igen. Jag vill inte bli som en soldat som kommit hem med hemska minnen från krig och aldrig någonsin blir sig lik igen. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli människa igen efter detta.
Livshjulets alla delar var på plats för några år sedan och jag var så lycklig. Personlig utveckling, hälsa kost & näring, mindfulness, familj barn & vänner, kärlek, motion & fritidsintressen och utbildning arbete & ekonomi. Jag hade allt av detta. Sen försvann tårtbit för tårtbit och nu är det ingen av livets alla viktiga komponenter som fungerar. För varje del som försvinner så faller man bara djupare och djupare.
Jag har fallit hårt denna gång. Inte nerför en grop, utan nerför en djup och brant ravin. Jag skadade mig svårt i fallet. Hur djup är den egentligen? Är det så pass att jag kommer att kunna klättra upp någon gång? Eller kommer stenarna bara att rulla undan för mina fötter?
Jag måste släppa taget om allt jag inte kan rå på nu. För att överleva. Jag vet någonstans innerst inne att jag verkligen har gjort allt jag kan. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra nu. Styrka att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Jag måste verkligen försöka hitta mitt förstånd igen om jag ska klara detta.
