Han bär mig
Jag har haft tur. Jag har träffat han med stort H. Den man som även är den tryggaste personen jag vet. Han är verkligen min klippa här i livet. När jag är stressad så gör han mig lugn. När jag är ledsen så lyssnar han och tröstar eller låter mig gråta ut. När jag är sliten så ger han mig trygghet. När jag känner mig svag så stärker han mig. När jag känner mig värdelös så säger han att jag är duktig och att han är stolt över mig. När jag hatar mitt handikapp så tröstar han och peppar mig. När jag är vilsen så tar han min hand. När jag inte kan sova så håller han om mig. När stolen på restaurangen inte funkar för mig, så ber han om en dyna eller kudde till mig. Han fixar med allt för att jag ska ha det så bra som det går. Han tänker till och med på hur han rör på huvudet ibland, för att jag inte ska tycka att det är jobbigt att han kan det och inte jag.
När vi träffades så hade vi ingen aning om vilka prövningar vi skulle utsättas för, men jag undrar om vi inte träffades just för att vi tillsammans kommer att klara av att ta oss igenom detta.
Jag har tappat mycket av min egen styrka och trygghet nu. Och så har jag träffat han som alltid orkar lite till. Han som dessutom kan allt och är som min levande google. För några år sedan var vi otroligt starka och älskade äventyr, fart och träning. Sen blev han utbränd och jag råkade ut för en hel del jobbiga saker. Pang, pang, pang. Bara så där. Vi blev golvade båda två. Jag blev handikappad och tappade mycket av min tro på att det kommer att ordna sig. Hans vackra och lugna bruna ögon var det sista jag kommer ihåg innan jag sövdes och när jag vaknade så var de där igen. Och en vackert julpyntad sjuksal. Och som han tog sin uppgift på allvar och blev min egen lilla sjuksköterska och assistent under den tiden.
Vissa händelser är ibland alldeles för jobbiga för mig för att bära. Då finns han där och bär det tillsammans med mig. När jag känner att jag inte orkar mer, så säger han att jag är den modigaste och starkaste person som han vet. Modigare än hans äventyrsvänner och kollegor. Jag håller inte alls med och kan inte själv se det, men han ger sig inte och till slut så tror jag honom. Han ger mig kraft. Kraft som jag själv inte längre har.
Han peppar mig att vara stolt över den jag är. Han säger alltid att jag har ett stort hjärta. Men det är han som har det största hjärtat och som aldrig är rädd för att hugga i eller hantera jobbiga saker. Jag kan prata om allt med honom och han lyssnar alltid till 100%. Och skulle det komma några hinder längs vägen så löser han dem.
Mitt liv skulle visa sig bli ett ganska tufft liv med många fallgropar och sidospår. Men han sticker inte när det blir jobbigt, utan han bara överöser mig med ännu mer kärlek då. Jag känner mig inte fin längre, men han säger att jag är fin jämt och till slut så måste jag helt enkelt tro på honom. Det är tufft att leva nu, men han får mig att kämpa lite till. Vi har spenderat så otroligt mycket tid ihop de sista tre åren och när han nu jobbar utomlands igen, så hinner han knappt gå utanför dörren förrän mitt liv känns så tomt. Han och jag sitter liksom ihop nu. Vi två har blivit ett.
Min svaga sida är att när jag mår dåligt så drar jag mig undan och orkar inte visa hur tacksam jag är för hans styrka, kärlek, förståelse och tålamod. Men jag vet att han förstår ändå. Han förstår hur jag mår och känner alla mina känslor, fast det inte alltid kommer några ord från min mun.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan honom och hade han inte älskat mig riktigt mycket så hade han nog dragit för länge sen. Så jag vet att det är äkta. Det kommer alltid att vara vi två. Vi två mot världen. Vi kommer att fixa detta. Livet gör så ont ibland, men han delar det med mig utan att klaga och det är helt fantastiskt.
Jag vet att om han kunde så skulle han bära min smärta åt mig. Och jag vet att han gråter ibland för att han tycker att livet har varit så orättvist mot mig. Men han bär ju min smärta tillsammans med mig. Varenda dag. Och vare sig han är långt borta i Kilimanjaro eller hemma bredvid mig. Det här är den finaste människa jag någonsin lärt känna. Vi är själsfränder helt enkelt. Han bär mig genom livet. Och jag kan bara hoppas att jag inte är för tung.
