Tokfian

Då jag fortfarande efter 15 månader inte känner mig läkt och har en hel del problem, så kände jag att jag behövde åka ner och träffa min neurokirurg igen. Redan utanför sjukhuset stötte jag på en svensk tjej som gjort samma operation som jag, på en avdelning låg en nyopererad svensk tjej, i en korridor var en norsk tjej och samma dag som jag åkte hem så kom ännu en svensk tjej för att opereras. Vi börjar bli oroväckande många nu. 

 

Läkaren gjorde en snabb undersökning av min vänstra sida där det är rejält spänt och svullet vid halsen/axeln och en axel och skulderblad som inte funkar som de ska. Han såg även att mitt öga och mungipa på vänster sida hängde lite, vilket de gjorde redan direkt efter operationen. Han frågade hur många dagar vi skulle stanna och gjorde sen snabbt upp en lista på alla olika röntgen och undersökningar som behövde göras och sen satte han sin assistent Amy på att ringa runt på sjukhuset och börja boka in tiderna. 

 

Detta är ett privatsjukhus och hon fixade så att vi fick gå före i kön till allt. Första dagen blev det 8 timmar på sjukhuset och allt flöt på otroligt smidigt. Den där Amy är bara så proffsig, ödmjuk och effektiv. Först fick jag träffa en traumaortoped som undersökte min stela axel som då disluxerade på en gång. Han sa att musklerna verkligen var hårda som sten och ville börja med att röntga för att se om något i axeln var skadat. Kanske jag t ex fått en ”frozen shoulder” med pålagringar? Det blev slätröntgen, magnetröntgen och sen vidare på ögonkontroll för att se om jag har ev tryck i ögonen och slutligen en träff med en smärtspecialist denna dag. 

 

Dagen efter blev det ortopeden igen, en massa olika tester på nerverna och slutligen taxi till ett annat sjukhus för att göra en magnetröntgen av blodkärl med kontrastvätska. Detta var en lite skum upplevelse. Att ligga helt stilla i ett stort rör som låter illa medan man blir alldeles kall i händerna när kontrastvätskan kommer in och när det nådde magen och större kärl så kunde jag tydligt känna hur kontrastvätskan bubblade/forsade fram. Även denna dag blev det 8 timmar på sjukhuset.

 

Tredje dagen så blev vi hellediga, då det var strejk på sjukhuset och många andra ställen. Denna dag spenderade vi promenerandes längs stranden i solen och med några dryckesstopp. Gott med cava och sangria. Härligt vårigt i Barcelona nu.

 

Fjärde dagen träffade jag Dr Gilete igen för att gå igenom resultaten och det mesta såg bra ut, förutom röntgen på mina blodkärl. Jag har lärt mig att se/höra på honom när något inte ser riktigt bra ut och så lät han nu. Vi började titta igenom bilderna tillsammans och han frågade om min högersida var bra? Nä det är den väl inte direkt sa jag, men jag tänker inte så mycket på den då jag har så ont i vänster. 

 

Det han sen visade mig var att jag har smalt/dåligt flöde i det stora kärlet från hjärnan på vänster sida, men även dåligt på höger sida om än lite mindre. Man såg tydligt hur det vita kärlet går ihop rejält på ett ställe och det blir svart där istället pga stoppet som nu är. Ganska läskigt och svårt att ta in faktiskt. Räcker det inte med tok nu liksom? Det ser ut som att det är en vass benbit eller något som har körts in mot kärlet.

 

 Läkaren förklarade att operera sånt här är väldigt svårt och riskfyllt och att många inte kan utföra detta. Han tyckte inte att mina symptom var tillräckligt stora för att gå vidare med detta, utan tyckte det räcker med att vi har koll på att jag inte blir sämre och så ska jag börja äta något blodförtunnande. Jag kände inte mig riktigt bekväm med det svaret, utan känner mer att jag har en form av ”tickande bomb” i mig som inte alls känns okej att lämna så. Jag fattar ju att det är superviktigt att blodkärlen till och från hjärnan flödar som de ska liksom. 

 

Sen efter några timmar så var det dags för det ingrepp som var planerat för mig när jag åkte ner. Då man inte hittade något fel på axeln på röntgen eller nervtesterna, så tror man helt enkelt att mina problem mest är muskulära pga att min trapezius har fått fnatt efter att ha blivit så uppskuren när nackkotorna skulle blottas. 

 

Ingreppet görs av de två bästa smärtläkarna i hela Catalonien och dit det egentligen är 1 års väntetid. Det är en radiofrekvensbehandling som görs under lokalbedövning och endast tar runt 20 min. Man sprutar även in bedövningsmedel och ett väldigt starkt cortison i en kanyl i armen som ska verka under 3 veckor för att få bort inflammationer. Själv radiofrekvensen funkar så att det körs in en nål i nerven vid supraspinatusmusklen och sen körs det under någon minut radiovågor i nerven så att det hoppar som bara den. Detta gör man för att skapa en långvarig nervblockad så att musklerna ska kunna få det lite lugnare och förhoppningsvis släppa detta kramptillstånd. Jag skulle själv säga till när jag kände något och när läkaren sa att det var klart så hade jag ju inte sagt till än. Tror det var för att det inte var någon tvekan om var det var då det hoppade på en gång. Det var inte alls så läskigt som jag trodde, utan mest läskigt var istället när kanylen i handen sattes fel och jag kände något varmt börja rinna efter fingrarna och droppa (snarare forsa) på golvet. Som tur är så kan jag ju inte vrida på huvudet, men jag hörde dem viska på spanska att ”torka upp det för det vill hon nog inte se”. På en gång blev jag yr och svimfärdig, men jag tog mig samman och försökte att tänka på annat och det fungerade. 

 

Efter detta är det vila som gäller i 24 timmar (och jag fick heller inte ta en sista sangria) och sen bara vänta och se. Jag är lite bedövad de första dagarna, sen kan jag få lite ondare och efter 1-3 månade så ser man slutligen om ingreppet har hjälpt fullt ut. Om detta inte fungerar så gör man om samma ingrepp 1-2 gånger och fungerar inte det heller så går man vidare och ger botox i musklerna för att tvinga dem att slappna av på det viset. Direkt efter ingreppet så kunde jag röra min axel lite mer, så jag hoppas innerligt att detta ska hjälpa mig.

 

 Allt detta uträttades alltså på bara tre dagar och utan att de flesta saker inte ens var inbokade från början och jag tror att i Sverige så hade det tagit typ 2 år att få allt detta gjort. Ja så illa är det. Kostnaden för detta hamnade dock på drygt 40.000 kr (sen tillkommer flygbiljetter och hotell för 5 dagar för två pers på det också) och dessa 40.000 kr kan jag lova att jag har koll på kvittona till för det ska FK och den svenska sjukvården få betala. De som än en gång inte lyssnat på mig, inte tagit mig på allvar och inte ens kunnat hosta upp en MR på axeln på hela 8 månader, utan fortfarande undrar vilken frågeställning det ska så på remissen. Suck!

 

Idag bara fem dagar efter ingreppet så har jag för första gången sedan steloperationen kunnat tvätta håret ordentligt med båda händerna, rakat mig under armen och kunnat få på en tröja själv utan att tokpressa axeln så att det gör ont. Helt underbart! Aldrig mer behöver jag ropa på sambon för att jag har fastnat i en tröja. Ja hoppas jag i varje fall. Jag mailade detta till kirurgens och smärtspecialistens assistent och såklart var de glada, men jag blev genast påmind att detta eventuellt bara kan vara en kort period då jag ska igenom behandlingens alla tre komponenter och stadier. Men det är viktigt att glädjas riktigt när något är bra, för att sen lättare orka med när det kommer motgångar. Jag är så glad att det nu går lite framåt, för jag var så nära att ge upp innan denna resa och hade de inte kunnat fixa det så hade jag nog brutit ihop totalt. 

 

Det jag kan tycka är att detta ingrepp borde ha gjorts väldigt mycket tidigare, då jag ju lidit så mycket och på tok för länge. Tänk vad jag på all denna tid kunde ha tränat upp mig istället för att bara stressa muskler som inte alls skulle tränas i det läget. Jaja nu har de förhoppningsvis lärt sig till nästa patient som kanske drabbas av något liknande. 

 

Och jag är än en gång så tacksam att jag har världens bästa sambo vid min sida hela tiden. Som fixar taxi, beställer mat, pratar spanska, stöttar och peppar, lyssnar och ställer frågor till läkarna och kommer ihåg vad som sägs, håller reda på alla kvitton på alla undersökningar och alltid hittar dit man ska. Jag vet inte vad jag gjort utan honom. Så tacksam.