Snälla!
Det tar aldrig slut. Kämpa. Kämpa. Kämpa! Kämpa och se glad ut. Livet kastar onödiga händelser mot mig. Jag testas ständigt. Hur mycket orkar jag ta? Var går gränsen egentligen? Nu räcker det. Tack! Det räcker! Gränsen är nådd nu. Snälla! Jag hade ju inte hunnit läka från förra smällen än.
Jag kan sakna hur livet var förut. Tryggheten. Tiden när jag jobbade. Tiden när båda killarna gick i skolan och allt funkade. Tiden innan sambon blev utbränd. Tiden då vi fortfarande hade sommarstugan. Tiden innan mamma fick sin stroke. Tiden innan jag blev mitt stela jag. Det räcker nu. Livet ska ju vara roligt! Nä kämpa lite till. Kämpa! Var stark nu! Kämpa!
Mors dag kommer. Ja jag är en mor. Många tankar och funderingar. Vad borde jag ha gjort annorlunda? Hur hade det varit om jag inte hade varit sjuk under hela mina killars uppväxt? Vad händer nu?
Ikväll skulle jag och min yngsta son ha varit i Grekland. Bara han och jag. Alla utflykter jag sett ut åt oss. Som jag längtat! Bara vi två. Vi behövde det. Alla timmar jag lagt ner på att hitta ett bra resmål och hotell åt oss. Nu sitter jag här hemma själv istället. Det är kanonsommar ute och jag är hemma själv och bara vankar omkring som någon jäkla Baltasar. Jag finner ingen ro. Alla rehabövningar jag borde göra. Jag orkar inte idag. Snälla låt mig slippa!
Det luktar grillat ute från grannarna. Jag som älskar sommaren. Jag orkar inte kämpa och känna oro en sommar till. Men jag måste. Jag är inte den som tillåter mig att ge upp. Som tur är. Jag måste bara få vara svag och sårbar ett litet litet tag. Snälla!
