Operationsdagen
Idag hoppas jag att alla änglar där ute är med mig. Jag är så otroligt tacksam och rörd över all kärlek och stöd som alla ger mig, det är otroligt mäktigt! Det betyder jättemycket i all denna kaos. Även så mycket kärlek från människor som jag inte känner, men som har följt mig. Helt underbara är ni alla! Alla ni tillsammans är det som får mig att känna mig stark, fast jag mår så otroligt dåligt nu och är så fruktansvärt rädd.
Kl 7 imorse åt jag för sista gången på ett bra tag. Bara det kändes jobbigt faktiskt. Sedan såg vi att just idag av alla dagar så strejkar alla taxichafförer i Barcelona, så det blir till att gå till sjukhuset. Vi ska ju flytta in där idag för 12 dagar framåt så vi har en del grejer, så tur att jag har en stark sambo.
Kl 10 ska vi vara på sjukhuset och då ska jag börja förberedas inför operationen. Kl 15 rullas jag iväg till operationssalen och runt kl 17 så börjar operationen. Det är tre kirurger som kommer att operera mig och det kommer att ta mellan 4-7 timmar. Sen kommer jag att vara nersövd i 12 timmar. Jag börjar nu förstå varför denna operation är så dyr… Och jag får ju nu verkligen ”valuta” för pengarna då det hade kostat lika mycket att ”bara” steloperera 3 kotor som nu hela 7-8 kotor.
Jag är verkligen glad nu att jag inte riktigt är en amatör, utan har gjort en hel del operationer innan, för denna operation är nog inte den att rekommendera att börja med… Jag är såklart jätterädd och tänker inte skriva det jag mest är rädd för, för jag klarar/vill inte ens tänka i de banorna. Men småsaker som jag är rädd för är att de ska ha svårt att intubera mig, då narkosläkaren sa att jag är väldigt liten i munnen, har svårt att öppna käkarna ordentligt och är såklart väldigt dålig i nacken. Om fallet är så så måste jag vara vaken medan de testar saker och det tror jag inte är så trevligt. Dr Gilete berättade igår att jag kan förlora en hel del blod och att det är runt C2 som det kan blöda mest. Tack för den informationen liksom. Jag hatar verkligen blod. Så tur jag isåfall slipper se detta. De ska även ta ut två revben på mig för att stärka upp nacken med och det känns superläskigt att de liksom bara ska såga av det de behöver och att det kommer att bli tomt där sen…
Sen hör jag hör till de som gärna kräks en hel del efter narkosen och även av morfin och det gruvar jag mig verkligen för, då jag ju inte kommer att kunna röra mitt huvud det minsta. Jag är tokrädd för att må illa verkligen. När de har skurit upp så ska de börja med att försöka dra huvudet på plats och se vad som händer med resten av ryggraden. Verkligen tur att jag sover gott då. Jag kommer även att vara för rädd för att ens våga titta på såret sen som blir från nacken ända upp i huvudet efteråt, så jag är väldigt glad att det är på baksidan av mig.
Nu har vi äntligen kommit på plats i mitt rum på sjukhuset. Dr Gilete var precis förbi och sa hej och frågade hur jag mådde idag. Jag låg och vilade då och reagerade på att han luktade sprit och kom sen på varför. Handspriten såklart… haha så korkad jag var där.
Igår och idag har jag väldigt ont i ögonen och sån hemsk kramp i nacken. Jag har vilat för lite och skrivit på tok för mycket. Men bra att jag har så ont nu innan så jag förhoppningsvis kommer ihåg bättre sen varför jag beslutade mig för att göra denna stora operation.
Jag orkar inte oroa mig mer nu och jag orkar inte tänka mer nu, för nu finns det ingen återvändo. Och det är ju detta som jag vill. Eller nä snarare det jag måste göra.
Min kropp håller på att ge sig hän mer och mer och nog säkert även därför som jag får mer ont. Efter 17 års smärta så har jag ju äntligen hittat den hjälp jag behöver och jag känner verkligen nu hur slut jag är av det ständiga kämpandet. Nu längtar jag faktiskt nästan efter att bli sövd. Detta är verkligen en helt galen situation. Men nu ger jag mig hän, vilket jag som kontrollfreak verkligen inte gillar. Nu kopplar jag av och lämnar mig sen helt i Dr Giletes trygga och proffsiga händer. Min bästa vän skrev att jag ska tänka på en trygg, lugn och härlig plats när jag ska sövas och då ska jag se mig själv på Thailands underbara stränder och bara tänka att så fort jag bara kan så ska jag stå där på stranden igen.
