Tokfian

Den här är en ganska udda historia, men den är faktiskt sann. Tänk er för innan ni lånar ut någonting.

Vi väntade vårt första barn och började handla saker inför nedkomsten. En släkting hade ärvt lite pengar precis och sa att vi fick välja ut en spjälsäng som hen sen skulle betala åt oss. Såklart vi inte valde en från IKEA då, utan en lite finare med svarvade spjälor. Jag minns att den kostade drygt 2000 kr. Jag var jättenöjd och tyckte att det var så snällt.

Åren gick och vårt barn växte ur sin spjälsäng. Barnet fick ett syskon som i sin tur också använde den spjälsängen. När det barnet också hade blivit för stor för spjälsängen så fick en släkting barn och de frågade om de fick låna vår spjälsäng. Javisst. Självklart.

Åren gick och vi skaffade inga fler barn och den familjen fick ett syskon till sitt barn och som antagligen också sov i den spjälsängen. Jag tänkte inte så mycket mer på det, utan de hör väl av sig när de är färdiga med spjälsängen. Åren gick och jag och barnens pappa hann separera under tiden.

I våras så hade jag några kompisar hemma en kväll och en av dem berättar att hon ska bli mormor. Hon undrar i samma veva om någon av oss har en spjälsäng att låna ut. Då slår det mig att vi inte fått tillbaka vår spjälsäng och nu har det alltså gått 6-7 år. Jag kontaktar genast den personen som vi lånat ut den till och säger att jag skulle vilja ha tillbaka spjälsängen. Det jag får höra då är nog det konstigaste jag hört. Personen säger att de visste inte att vi ville ha tillbaka spjälsängen, så de har sålt den. Va?! Jag tror inte mina öron. Sålt vår spjälsäng?! Ja för jag och pappan levde ju inte ihop längre och vi behövde ju inte någon spjälsäng längre tyckte de. Hen berättade vidare att när de hade sålt den så hade de ringt till den personen som hade gett oss den från början för att höra vad de skulle göra med pengarna. Den personen hade sagt att de pengarna kunde hens barn få. Hens barn?! Men det var ju vår spjälsäng?! Att det var en gåva från ett arv hade de heller inget minne av.

Det värsta och mest patetiska i denna historia är att istället för att be om ursäkt och inse sitt felhandlande, så blir hen irriterad på mig när jag påtalar att vi fått sängen av ett arv och att jag inte alls sagt att de skulle få den! De har lånat en sak av mig och sen säljer de den i sin tur! Tänk om de hade haft vett att ringa mig när deras barn vuxit ur den och berättat det så hade jag kommit och hämtat den. Är det verkligen min uppgift att ringa med jämna mellanrum och fråga om de har använt det de lånat klart?! Jag kommer ihåg att jag inte kunde låta bli att fråga om jag kan få låna ett bord av dem och att jag sen nog inte kommer att lämna tillbaka det utan sälja det istället. Då måste ju hen förstå hur fel det låter? Nejdå.

Jag blev verkligen fly förbannad och har haft väldigt svårt att släppa denna episod. Jag vet att man inte ska älta, men när jag inte ens får en ursäkt utan hen i sin tur blir arg på mig så har jag haft väldigt svårt att bara släppa det.  Jag bad även hen att sätta över pengarna på mitt konto så att mina barn kunde få pengarna istället för hens barn (bara för sakens skull), men hen vägrade. Jag fick även höra av hen att den spjälsängen skulle ju ändå inte duga åt mina barn den dagen då de får egna barn. Hur vet hen det? Är det hens uppgift att bestämma det? Jag förklarade att så var det kanske, men att jag i första hand hade tänkt ha den hemma hos mig så att mina ev barnbarn framöver skulle kunna sova i den när jag var barnvakt.

Hur kan man sälja en annan människas ägodel? Hur kan man ta för givet att man får saken man har lånat? Och om man inte vill ha den lånade saken hemma längre, ringer man då inte först och säger det då? Behöver jag berätta att jag inte har någon kontakt med denna person idag?  Behöver jag berätta att jag aldrig fick en ursäkt? Behöver jag berätta att jag aldrig såg röken av några pengar? Men jag har hört att den personen mådde otroligt dåligt efter detta. Men varför då undrar jag? Personen hade ju inte gjort något fel sa hen.

Så lyd nu mitt råd - låna inte ut prylar som ni vill ha tillbaka för då är de kanske sålda!