Varning för kick-off och Tonic!
Det var en fredag i september och vi skulle ha kick-off på jobbet. Lerduveskytte och restaurangbesök stod på agendan. Några timmar innan kom jag på att det var två timmar mellan skyttet och middagen där vi hade lite dötid och frågade om alla ville komma hem till mig på lite drinkar då. Och såklart de ville det.
Jag hade inte förberett någonting, så nu blev det bråttom. På knappt en timme skulle jag handla och fixa. Att stressa lönar sig aldrig fick jag lära mig än en gång. Matkassen stod på golvet och jag böjde mig ner för att ta upp Tonicen som skulle in i kylskåpet. Jag hade ingen koll på hållningen och jäklar vad det drog till i ryggen. Skit också! Har ju varit med om detta massor av gånger, men denna gång kändes det annorlunda på något vis.
Jag gav mig själv två val. Att ställa in eller låtsas som ingenting. Det senare är mer jag liksom. Och klart jag ville skjuta lerduvor. Jag drog på mig korsetten och helvete vad ont det gjorde. Äh. Skjutsen kom och jag tog mig knappt in i baksätet. Jag valde att inte berätta något för kollegorna, för skulle det gå dåligt på skyttet så skulle de väl tro att jag bara skyllde på ryggen. Jag höll masken och sköt. Och jag sköt faktiskt ner flera duvor. Kul som fan var det!
Vi åkte hem till mig och jag tänkte att antingen stannar jag kvar hemma eller så försöker jag döva med lite alkohol. Det senare är mer jag liksom. Jag bjöd på mina "berömda" drinkar tills det var dags att dra vidare. Det var svårt att sitta och fokusera på samtalen över middagen. Efter någon timme gick jag och pudrade näsan och när jag kom ut så var jag sned som en ostkrok och kunde knappt gå. Då undrade kollegorna vad jag gjort. Jag gav upp och cyklade hem. Ja jag cyklade hem. Och ja det gjorde ont.
Jag var ensam hemma och det blev en fruktansvärd natt. Jag hade så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag tog typ alla mediciner som fanns i medicinskåpet, men inget hjälpte. Jag grinade och ringde rådgivningen. Klockan 8 på lördagsmorgonen skulle familjeläkarjouren öppna och jag ombeddes att ringa dit då. Jag låg och led och väntade i timmar och precis kl 8 så ringde jag. Jag skulle få komma dit och träffa en läkare inom 20 minuter. Tack. TACK!
Jag kunde knappt klä på mig, så jag fick leta fram några stora och bylsiga kläder. Sen kom nästa problem. Hur i helsike skulle jag ta mig in i bilen och kunna köra med en rygg som inte gick att böja?! Jag måste. Jag ålade mig in i förarsätet och lutade ryggstödet bakåt, så att jag typ halvlåg och körde. Jag kunde inte växla till 3:an, så jag fick lov att köra på 2:an hela vägen. Det lät inget vidare. Jag har aldrig kört så sakta i hela mitt liv. Foten jag skulle gasa med ville liksom inte gasa.
Väl framme så kom jag knappt ur bilen. Jag gick med myrsteg mot ingången. Herregud vilken krympling. Läkaren skulle undersöka ryggen och bad mig att ta av byxorna. Jag fixade det nästan, men när jag skulle få av dem sista biten så kunde jag inte utan bad läkaren om hjälp. Men det var han visst lite för fin för, så han gick och hämtade en sköterska som kom och hjälpte mig och sen kom han in igen när hon var klar. Helt otroligt. Sköterskan fattade ingenting heller och hon berättade för mig att den där läkaren inte var så populär. Jag kunde förstå det. Sen kunde läkaren inte undersöka mig riktigt för det gjorde så ont när han tog i mig och jag kunde knappt prata. Han skrev ut smärtstillande och sen fick jag gå därifrån.
Men hur skulle jag kunna ta mig till apoteket på Ica Maxi?! Köra bil igen och komma in där bland alla lördagsshoppare i detta skick? Jag tokgrinade och snoret rann. Jag kom till parkeringen och skulle försöka ta mig in i bilen. Jag kom in halvvägs och lyckades sätta i bilnyckeln, men sen var det stopp. Jag insåg att jag inte skulle kunna sitta i bilen. Jag orkade knappt stå heller och blev hängandes i takräcket på bilen. Jag började ringa runt för att se om någon kunde hjälpa mig därifrån. Min sambo var bortrest, min bästa vän var bortrest och mina föräldrar var i sommarstugan. Skit också! Jag ringde till flera personer till och bara grinade och grinade.
Jag började ringa runt till alla sjukgymnaster och kiropraktorer som jag kände, men ingen kunde hjälpa mig. I två timmar stod jag och hängde i takräcket med tårar och snor rinnande. Till slut ringde jag rådgivningen igen och de sa att läkaren borde ha gett mig smärtlindring direkt på plats och de hjälpte mig att ringa upp familjeläkarjouren igen och be dem fixa något. De frågade om jag ville ha hämtning i rullstol av dem, men nej jag kunde ju inte sitta! Jag fick helt enkelt försöka gå tillbaka dit själv igen (parkeringen är liksom runt hörnet så det är en bit bort till ingången). Nästa problem. Bilnyckeln satt kvar i bilen och jag kunde inte ens sträcka mig in efter den. Skit också! Jag fick helt enkelt vänta tills det kom någon som skulle kunna ta ut den åt mig. Ganska snart kom en mamma med ett barn och jag bad henne hjälpa mig. Jag kände mig superdum för jag hängde fortfarande grinandes i takräcket. Hon tyckte nog synd om mig och frågade om jag behövde hjälp med något mer. Nejdå sa jag.
Jag kunde inte släppa takräcket och nu ringde jag 112 för att höra om akuten kunde ta emot mig och mitt ryggskott. Men nej de hade ingen läkare som kunde fixa sånt där. Jag ombeddes att ringa ambulans om jag inte kunde röra mig. Ambulans för ett sketans ryggskott?! Nä aldrig. Jag bet ihop och gick med ännu mindre myrsteg mot ingången igen. Där möttes jag av en sköterska som sa att läkaren fortfarande inte ville ge mig nåt smärtstillande och hon sa även att hon själv inte förstod vad han höll på med. Hon gick för att övertala honom igen och till slut gav han med sig. Jag skulle få en spruta med smärtlindring i skinkan. Vid det här laget hade det gått över 3 timmar och jag var helt slut. Jag stod och väntade på att den skulle börja verka, men det blev inget bättre så till slut fick jag ta mig tillbaka till bilen igen.
På något vis så kom jag till apoteket. Det var massor med folk och jag släpade mig in. Struntade fullkomligt i att jag hade hela ansiktet fullt med snor. Dagen efter mina "bravader" vid familjeläkarjourens parkering, så stod det i tidningen och var på TV att det hade varit en demonstration för de matstrejkande asylsökande (migrationsverket ligger precis bredvid) och det bara en timme efter att jag tagit mig därifrån. Hade just varit snyggt om tv råkat få med mig på ett hörn, hängandes och snorandes i ett takräcke. Haha!
Resten av helgen var hemsk och när måndagen äntligen kom så fick jag tid hos en sjukgymnast som drog tillbaka ryggen där "den skulle vara". Jag kunde inte ens komma upp på britsen så han fick bära upp mig och lyfta mig runt. Jag blev helt sängliggande i tre dagar och på en vecka hade jag träffat två läkare, en naprapat och en sjukgymnast. Den andra läkaren beställde på en gång en akutremiss till röntgen. Äntligen en som fattade att allt inte stod rätt till. Ryggskottet var ju fixat sen flera dagar, men jag kunde fortfarande inte sitta och hade så ont.
Jo jo akutremiss. När jag ringde röntgen och frågade hur jag låg till i kön så sa hon att det var upp till 3 månaders väntetid och att läkaren inte alls skrivit något om att det var akut. Först fter 2 månader blev jag kallad till röntgen och den visade att det var en disk som blivit skadad och som nu buktade ut. Undrar hur röntgen hade sett ut om den gjorts tidigare, för vid denna tid hade jag knappt några problem längre. Inte konstigt att jag hade haft ont liksom.
Nu 4 månader senare så känner jag inte så mycket av detta, utan det svider lite i ryggen när jag har överansträngt mig. Men har dock hunnit få flera till "vanliga" ryggskott. Ja passa er - det kan vara farligt med kick-off. Och det lönar sig oftast inte att stressa. OCH var rädd om era ryggar!
