Tokfian

Det här har jag legat och "skrivit i mitt huvud" i natt när jag inte kunde sova. 

Jag hade hittat så rätt och jag hade mitt drömjobb. Att få jobba med människor och att få inspirera dem till träning och sedan följa deras utveckling. Att få ha min stora passion för träning som mitt jobb. 2005 öppnade F&S på Torget i Gävle och då hade jag varit hemma sjukskriven i tre år. Jag kände att där skulle jag vilja jobba och ganska snart så fick jag börja arbetsträna just där. Jag var verkligen livrädd bakom disken i början. Men snart började jag ta för mig och blev sen ganska snart fast anställd på halvtid med lönebidrag. Lönebidrag för att jag redan då hade sådan värk och behövde lite anpassning. Men den anpassningen glömdes ganska ofta bort för jag såg ju så frisk ut och var fortfarande ganska pigg då. Då hade jag ingen aning om hur mycket min kropp snart skulle svika mig.

Jag började ta plats och människor började känna igen mig. Jag var receptionist i början, men började snart även utbilda mig till gyminstruktör. Och jag har aldrig gjort så bra ifrån mig som på alla dessa utbildningar och prov. Jag hade verkligen hittat hem och snart blev jag "instruktören med tandställningen". Jag tyckte att det hörde till att vara i form för att inspirera andra ännu mer till styrketräning och det tog inte länge förrän jag var i riktigt bra form. Jag körde 3-timmars gympass med ca 45 övningar varje gång tre dagar i veckan och dagarna emellan körde jag kondition av något slag. Jag kommer ihåg att en av mina kollegor började kalla mig för Hulken. I denna veva sökte en tjej upp mig som ville försöka kvalificera in till Gladiatorerna och ville att jag skulle träna henne inför det. Lite kul att hon kom att tänka på mig då. 

Jag har ofta mycket idéer och energi och fick vara med och bestämma en hel del i vår verksamhet. Och jag gillade alla möten, som andra kollegor kunde sucka för. Vi var ett bra team som jobbade då och vi hade oftast otroligt kul på jobbet, även om det såklart var en del tjafs ibland också. Jag växte som människa enormt då jag märkte att här kunde jag vara få med och göra skillnad. Jag började ta mer ansvar för allt möjligt och var med och startade upp Ung-gym och Seniorgym. Jag var även med och tog hand om rundvisning när stora företag ville komma på besök eller provträna. Jag blev ansvarig för rekrytering och schemaläggning för Träna-Ute gänget. Jag kommer särskilt ihåg hur nöjda ledarna var när jag höll koll på deras midjeväskor och såg till att de var fyllda med prova-på biljetter, dextrosol, lindor, plåster, pennor mm och sen även tvättade dem med jämna mellanrum, då de luktade ganska illa av svett och smuts efter ett tag. Jag ansvarade även för inköp till vår medlemsshop och köpte in ryggsäckar, vattenflaskor, pannband, strumpor, linnen mm. Allt detta gjorde jag på min lilla halvtid. Jag jobbade verkligen häcken av mig, men det var ju så kul!

Jag separerade från mina barns pappa och gjorde även en stor överkäksoperation och strax efter detta gick jag in i den berömda väggen. Jag var så slut och hade så ont efter jobbet och började grina så fort jag satte mig i bilen hem. Jag vaknade på nätterna och hade händerna knutna som hårda bollar under kudden. Jag blev hemma i 8 månader om jag inte minns helt fel. Jag fick självmordstankar och tvingades medicinera och gå i terarapi.

Jag kom tillbaka och det rullade på. Jag blev den som tog på mig julpyntningen varje år och såklart jag först hade bestämt själv vad vi skulle ha. Jag kommer väl ihåg hur jag klängde i taken för att fästa alla stora färgglada kulor i rätta höjder och mönster. Jag blev en liten minivaktmästare som såg till att trasiga lampor byttes och hade koll på att de fanns i vårt lager. Jag fixade prylar och pysselgrejor till vår barnhörna. Jag började beställa hem smoothies, drickor och energybars till vår kyl. Jag var den som handskrev alla 150 julkort/presentkort till all personal och funktionärer till jul. Jag åkte även till RIA och skänkte kvarglömda kläder till hemlösa som våra motionärer inte ville vetas vid. 

Jag jobbade även ideellt, som F&S verksamhet mycket bygger på, och drog då med jämna mellanrum igång storstädningar av gymmet på en lördag och såklart vi hade mycket godis till detta och även en liten fest som avslut på dagen. Jag kommer än ihåg mina listor som jag gjorde över allt som skulle städas och man fick välja en sak och sen bocka för när detta var gjort. Det kunde vara att skura väggar, plocka isär löpband, torka dörrar, torka av hantlar, torka av gymmaskiner, torka av skohyllor eller städa i barnhörnan. 

Vi kom på att det behövdes målas och piffas till lite i vår lokal och jag tog på mig att fixa en målare till detta jobb. Jag var även den som valde röd färg på pelarna i gymmet och fondtapeter till några av väggarna i gymmet. Det gick inte många dagar förrän målaren stod där vid receptionen och frågade om han fick bjuda mig på lunch. Och ja sen dejtade vi i över ett år. 

Seniorgym hade vi varje torsdagsmorgon och jag var en av de instruktörer som alltid var med och guidade dem. De blev ett härligt gäng med 20-30 pensionärer som många återkom år efter år. Vi hade även avslutning för dem varje jul och varje vår och då vi bakade till dem själv och dukade fint uppe i vårt konferansrum. Och här började jag utmana min rädsla lite mer och med chefens hjälp, som även var jympaledare, så gjorde hon ett litet jympapass med tre låtar och 12 minuter och som jag sen faktiskt körde med seniorerna som uppvärmning varje torsdag i en av våra jympasalar. Och sen även gemensam stretch efteråt. Det var helt plötsligt lilla jag som stod mitt i ringen och pratade och visade övningar och här växte jag verkligen. Jag älskade mitt jobb! Så varierande från dag till dag och så många trevliga människor omkring mig.

Och sen alla utbildningar och workshops som jag fick åka på, så jäkla kul! Alla Svettisdagar när alla ideella och anställda från alla F&S lokaler i Sverige träffades i Stockholm varje år och tränade och gick på föreläsningar i ett schema som man själv valt ihop innan. Sen på kvällarna var det såklart fest med uppträdanden och disco. Jag glömmer aldrig första året jag var med och inte riktigt hade koll på strategin när man valde sina pass för dagen och hade valt Step 2 som första pass på söndag morgon kl 9. När de flesta andra smart nog hade valt en föreläsning. Men året efter hade jag lärt mig av mitt misstag, haha.

 

 

 

Jag gick vidareutbildning i kettlebells och TRX-band och satte sen upp övningar på väggarna och körde en miniutbildning med de andra gyminstruktörerna på vår anläggning. Jag blev jättestressad av sånt, men jag visste innerst inne att jag var bra på det och det lugnade mig lite.

Vi hade även roliga temafester och jag minns särskilt en otroligt lyckad fest med temat charterresa då vi hyrt en lokal och en annan uppe på vår altan på taket med maskerad av något slag. Och när jag sen gick ut på krogen en sväng efter en sån här tillställning, så träffade jag på min sambo som jag lever med än idag hela 11 år senare. I denna veva så hade F&S även bestämt sig för att satsa på bioreklam, så när jag och Jonas hade biodejt så var det bl a jag som dök upp på den stora filmduken innan filmen. Såklart Jonas tyckte det var skitcoolt, haha. Och jag med för den delen. 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fick numera ofta frågan om jag tävlade i fitness när jag tränade i gymmet på fritiden och även om varför inte jag blev skivstångsledare, jympaledare etc. Jag var i tokbra form helt enkelt, trots min ständiga smärta. Men nej jag är för blyg för att stå inför folk och leda en hel grupp, det är inget jag utsätter mig för helt enkelt. Och sen visste jag aldrig när mina dåliga dagar med mer värk kom. Mina senioruppvärmningar räckte bra för mig.

 

Några dagar precis innan en av mina sommarsemestrar så skulle jag och min kollega möblera om lite i gymmet. Och det är liksom inga lätta grejer vi har att göra med här. Men vi hade tidigt lärt oss att lägga handdukar under dem och sedan dra dem på dem. Men instabil som jag var så gick något fel och jag fick jordens ryggskott. Igen. För detta hände titt som tätt mest hela tiden. Men denna gång small det till mer och jag kunde inte böja i ryggen när jag försökte sätta mig. Efter flera behandlingar var jag fortfarande inte bättre och det visade sig att jag fått en buktande disk. Jag blev sjukskriven hela min semester och tre veckor till och kunde eller fick inte sitta på hela denna tid och det var hemskt. Jag kommer ihåg att jag fick stå och äta i sommarstugan på midsommarafton och att barnen hela tiden påmindes om att de inte fick putta i mig från bryggan denna sommar. 

Men jag återhämtade mig som alltid och varje gång jag kom tillbaka så var motionärerna så gulliga och berättade hur de hade saknat mig i gymmet. I denna veva började "Fysisk aktivitet på recept" skrivas ut av läkare och jag kände att dessa människor vill jag ta hand om. Jag ska se till att försöka smitta dem med min inspiration för träning och hitta övningar som passar just dem och deras problem. Jag fick nära kontakt med några hälsocentraler som skickade sina recept till mig och då ringde jag upp och bokade in patienten. För annars visste jag att de skulle försöka slippa att komma till mig. Det här gick riktigt bra och jag märkte hur bra jag passade till detta. Jag hade ju själv ont och förstod dem ju samtidigt på det planet. Jag fick många fina kontakter och än idag har jag kontakt med några av dem och skickar fortfarande julkort till en faktiskt. Jag brann verkligen för detta, men var så dålig vid det här laget att jag bara orkade boka in 2-3 st i veckan på min halvtid och resten av tiden skulle jag ju även orka hålla ställningen i receptionen när jag var schemalagd där. 

Varje år fick jag plocka bort träningsformer och olika pass som jag inte längre klarade av. Från att när barnen var små kunna gå på de tuffaste intensivpassen, vara med och springa ute på crosstrainingen och skutta upp och ner på en stepbräda, till att börja sitta still på en spinningcykel som jag i början hatade. Aerobics funkade i några år efter att jympapassen med hopp inte fungerade, men till sist var det bara spinning och styrketräning som fungerade. Men ofta hade jag så ont när jag skulle träna så jag grät hemma av att bara försöka få på mig de tighta träningskläderna. Men folk fortsatte att kommentera hur otroligt fräsch och pigg jag såg ut, fast jag sade att jag hade så ont. Men träningen gav även smärtlindring när väl musklerna blivit varma och det var ju i gymmet som mina vänner var och jag älskade pulsen som var där på kvällen och var ofta den som var kvar till sist. För när jag väl börjat träna, så var det så himla kul så jag knappt kunde sluta. 

Receptionen i gymmet på Torget ligger precis vid löpbanden och när jag ju inte kunde springa längre så blev det otroligt jobbigt för mig att hela tiden se alla som toksprang timme in och timme ut på dessa löpband så svetten stänkte. Jag behövde operera en axel igen och mina leder blev bara jobbigare, men ännu hade jag ingen aning om vilken sjukdom jag faktiskt var född med och läkarna fortsatte slussa runt mig i blindo. Jag fick tider på smärtkliniken på sjukhuset med olika mediciner, akupunktur och kvaddlar och jag tränade alltid någon form av rehab samtidigt med min "vanliga träning". Min bål vara katastrof och funkade inte alls, trots mina plattor på magen. Jag blir även ivägskickad på en smärtrehabilitering i 5 veckor. 

En dag kände jag att jag kan inte utsätta mig för att vara bland friska människor som kan träna med vad de vill längre, för det åt upp mig och fick mig att känna mig så värdelös. En sjukgymnast hade sett mig när jag rehabiliterade min axel i gymmet och hade gett mig erbjudande om att bli ansvarig för deras lilla rehabgym istället. Så jag bestämde mig för att ta tjänstledigt i ett år och testa detta. Jag behövde vila upp mig och slippa så mycket stress. Men jag visste nog redan då att jag inte skulle komma tillbaka och jag avböjde när de ville tacka av mig för mina 7 år hos F&S. Min kropp och min hälsa tvingade mig att säga upp mig från mitt drömjobb där jag utvecklats varje dag. Där så många fortfarande behövde mig. Det är en stor sorg som jag har fått fylla min redan nästan fulla ryggsäck med. 

Jag hann inte jobba i rehabgymmet i mer än 6 månader tror jag, innan jag ramlade ner från vårt hustak en oktoberdag när jag var där uppe för att rensa stuprören. Jag slog i backen på höften och blev mest arg att jag varit så klantig. Sambon hörde smällen och såg att jag knäckt två steg på aluminiumstegen i fallet ner och tvingade upp mig på akuten. Jag blev så arg för det var ju ingen fara med mig och jag var ju inte klar med allt höstfix som skulle göras i trädgården denna dag. När de ska sätta på mig nackkragen inför röntgen på akuten så händer något och jag börjar plötsligt krampa kraftigt. Så kraftigt att jag inte hör dem och mitt huvud och armar åker upp från britsen hela tiden. Jag kommer ihåg att rummet plötsligt fylls av läkare. Så här fortsätter det i hela 80 minuter, trots att de ger mig starkt muskelavslappnande intravenöst flera gånger. Jag är helt slut efteråt. Men röntgen visar inget och jag får åka hem igen. 

Ett år efter detta så börjar min handstil förändras och jag får inte längre upp korken på petflaskor. Jag förstår ingenting. Fler läkare, men fortfarande ingen som förstår vad som är fel på mig och man säger fortfarande fibromyalgi och överrörlighet. Inte förrän 2015 får jag min diagnos Ehlers Danlos syndrom på klinisk genetik på Akademiska. Och det ena ger det andra och här sitter jag nu idag år 2020 med hela huvud och nacke stelopererat och är handikappad. Och fortfarande med daglig smärta. Jag har nu varit sjukskriven i hela 4 år och vet ännu inte alls hur detta kommer att sluta. 

Jag älskade verkligen möten och att få komma med idéer och vara med att förändra. Att få slutföra projekt. Och varje gång jag fick en uppgift så gjorde jag den så fort som möjligt och så bra som möjligt. Och oftast även lite till. Och jag saknar kollegor, att vara en i teamet. Och jag saknar afterwork! Jag saknar mitt tidigare liv innan allt detta så mycket och det är så förbannat sorgligt att jag går här hemma och numera själv behöver hjälp med så mycket. Jag har fortsatt träna i F&S gym nu efter allt som hänt och det är ju inte många övningar jag kan eller får göra längre. Men nej det gör alldeles för ont i själen då jag varje gång blir påmind om hur livet var förut och hur sjukt mycket jag fortfarande saknar mitt drömjobb. Jag var så ambitiös och jag ville så mycket mer med mitt liv än vad det är idag. Ja det är nog det här man kallar för att vara bitter och ja nog är jag bitter allt. Väldigt bitter. Men även ledsen. Nu har jag skrivit alldeles för länge så det känns som mina armar ska slitas av, men det får jag helt enkelt ta för jag måste ju göra någonting mer än att fika på dagarna.