Me&I utforskar Parga
Jag brukar försöka åka till olika ställen i Grekland varje år och var lite modig och åkte även denna höst. Restriktionerna pga coronapandemin som fortfarande råder var en QR-kod att kunna visa upp på flygplatsen och att bära munskydd hela vägen på flygplatserna och på flyget. Grekland hade precis fyra dagar innan min resa stoppat det tidigare kravet på att kunna visa upp ett negativt PCR-test, men man skulle komma att göra stickprov på flygplatsen istället. Stämningen på Arlanda var minst sagt skum och inga höga röster, skålande eller skratt. Planet var bara fyllt till 1/3, så vi kunde sitta väl utspridda på planet och det var bara en 3-timmars flygning. Och såklart jag var en av dem som togs åt sidan och som man tog halsprov på väl nere i Preveza. Lite läskigt och jag tänkte vad händer om jag skulle vara positiv? Jag reser ju desssutom själv och är ju extra känsligt då. Men superbra att de har löst det så här och det kändes tryggt och nej jag fick inget meddelande senare under veckan att jag skulle vara positiv. Puh.
Jag har aldrig valt ett så centralt hotell någon gång förut på en sol&bad resa, men i Parga så bor bara 2000 människor och en fin strand ligger precis mitt i byn och jag kände att jag ville ha nära till allt då jag reser själv. Hotellet hade bara 17 rum och det kändes skönt. Jag hade betalat lite extra för att få havsutsikt från balkongen och det fick jag. Väl på rummet väntade överraskningar - från min sambo! En stor blombukett på sängen, ett gulligt välkomstbrev och en flaska Prosecco. Den mannen han kan han! Sen hittade jag chokladhjärtan och lite gulliga små lappar i min resväska under veckan.
Första två dagarna var det underbart varmt med 28 grader, väldigt lite vind och strålande sol. Det var så skönt och underbart med sommarkänsla igen. Jag lyssnade på ljudbok, drack Frappe med Baileys, plockade vackra lena stenar och badade vid stranden. Jag var i dåligt skick när jag reste och hade jättesvårt att försöka finna ro och koppla av, men jag tänkte att jag ger det några dagar.
Men sen kom ovädret in, som jag redan hade läst skulle komma, och det höll mig vaken på natten med enorma blixtrar och dunder som ibland fick det att ringa i öronen. Jag hörde hur folk nere i baren skrek till då & då och regnet fullständigt vräkte ner. Det fortsatte dagen efter med skurar och väldigt grått väder och sommarkänslan var liksom helt borta bara så där. Då jag var själv så är man ju lite sårbarare här också, då man inte ens har någon att prata med och med mitt handikapp numera så kan jag ju inte göra så mycket mer än att ligga på stranden eller promenera runt med min kamera. Så jag tog min kamera och gick runt i gränderna och gömde mig på fik/barer när skurarna kom.
Jag hade redan väldigt ont i lederna och musklerna och detta lågtryck gjorde det ännu värre tyvärr. Det var flera måltider som jag fick strunta i under veckan, då jag låg i sängen och inte ens orkade duscha, klä på mig och ta mig ut från mitt rum. Ibland var det så kallt så från att första natten ha AC på, till att lägga över mig handdukar i sängen för att jag frös. Just my luck liksom...
Finvädret kom tillbaka dagen efter det och det var underbart varmt igen i två dagar. Hotellets kille som skötte solstolarna och serveringen på stranden började ta kontakt med mig. Han kunde väl inte undgå att se den där stela tjejen som hela tiden kröp omkring i blindo under parasollen för att inte slå i huvudet.
Jag har ju liksom ingen koll på det längre, då jag inte kan böja upp huvudet och titta... Han hade sett mig gå runt med kameran och frågade om jag var professionell. Där hade jag god lust att svara ja, haha. Han undrade om han fick ta mig på en promenad upp till Pargas gamla slottsruin så kunde jag fota solnedgången därifrån. Hm, skulle jag våga följa med honom? Jag sa att jag ville fundera på det, men såklart jag sa jag till en inhemsk guide som kunde guida mig runt lite. Vi sågs kl 19 för att hinna i god tid till solnedgången. Han var 26 år, hade jobbat som modell i sin ungdom och han var kolsvart och född i Gambia. Lite kul med en gambian som pratar grekiska. Han kände de flesta i byn och alla hade väldigt roligt åt honom när han kom med mig i släptåg. De trodde nog att han hade en dejt. Ja det kanske han också trodde för den delen. Han blev lite paff när jag sa att jag är 48 år, att mina söner nästan är lika gamla som honom och att jag hade en man hemma i Sverige. Jag tyckte att han blev lite tystare efter det faktiskt. Jag berättade att jag faktiskt varit i Gambia och att vi sedan jag var 15 år har varit fadderfamilj åt en fattig familj där. Vi hade en trevlig promenad och jag bjöd honom på en drink på en bar med en helt magisk utflykt, som tack för promenaden.
Men sen fortatte han skriva till mig, bara trevliga korta saker om hur jag mådde etc och när jag skrev att jag tyvärr hade väldigt ont så frågade han om han kanske skulle prova att massera mig. Och det var där jag kände att jag skulle vara kort och sen avsluta kontakten lite fint. Han kanske menade väl bara, men nja kändes lite jobbigt faktiskt.
Sen skulle nästa oväder komma in och denna gång även med stark blåst. Standkillen berättade för mig medan han tog bort alla solstolar och parasoll på stranden. Vilket bara händer 3-4 gånger per säsong. Och jag hade dagen innan det första ovädret sett hur kuren till båttaxina och alla båtar tagits bort från hamnen och jag anade vad som komma skulle. På natten brakade helvetet lös igen och vi hade nog full storm. Jag hörde hur stolar på balkongerna gled över golven av blåsen och jag sov knappt en blund. Och jag har nog aldrig sett ett sånt kraftigt regn. Men alltså hur lyckas jag alltid med detta?! När jag åker bort för att jag har så ont i lederna och behöver högtryck och värme... Det var lite svårt att hålla modet uppe faktiskt och det var svårt att ha någonting att göra på dagar och kvällar när det inte var strand eller uteväder alls. Jag hade redan gått så många gånger i gränderna och upp till slottsruinern. Jag som tog en båttaxi i bara 15 min andra dagen till en annan fin strand och hade planer att även åka till två till stränder i närheten. Men nu var båttrafiken helt avstängd och vågorna i hamnen slog över stenmurarna efter strandpromenaden. Alla vackra stenar på stranden sköljdes ut med vågorna, så det var tur att jag redan hade plockat på mig en fin samling.
Jag blev liggandes inne i sängen, som som tur var var riktigt skön för att vara i Grekland, en hel del och lyssnade igenom hela 2,5 ljudböcker på denna vecka och av en vecka så fick jag 3,5 stranddagar. Vildkatterna fick bli mitt sällskap de dagar som det inte var badväder. Kanske inte den bästa semester jag upplevt, men Parga stad var ett supermysigt ställe med både city, strand och berg på ett och samma ställe. Jag drack en hel del goda drinkar och åt fantastisk grekisk mat, trevlig befolkning och jag tog en hel del fina foton. Jag kan verkligen rekommendera Parga och även hotellet som jag bodde på Bianco Resort. Och jag kan rekommendera att man provar att resa själv någon gång, det är en häftig känsla och man växer enormt. Lite ovant och läskigt de första dagarna, men sen så är det riktigt skönt. Ja det var det förut i varje fall innan steloperationen och jag insåg denna gång att jag nog inte borde resa själv längre då det blir för tufft för mig. Proseccoflaskan fick följa med hem, då jag hade för ont och mådde för dåligt för att vilja korka upp den. Bara det att jag måste kunna bära min handväska, badväska och kamera hela tiden själv gör att jag blir ännu mer spänd tyvärr. Men detta kommer att vara glömt snart och jag kommer säkert att fortsätta resa själv ändå. Om jag känner mig själv rätt... Det var verkligen en chansning att resa själv denna gång och det blev ganska tufft tyvärr på många sätt, men nu har jag sett Parga som jag ville och det var ett fantastiskt fint ställe precis som jag trott.
Flygresan hem var skum och hela personalstyrkan verkade lite irriterade, trötta och ja konstig stämning helt emkelt. Jag kan helt klart förstå att deras jobbsituation varit otroligt påfrestande och fortfarande är, men det är opproffsigt att jag som ändå reste och är med och gör så att de hade en flygning ska behöva känna av detta. Och jag blev faktiskt lite flygrädd när kaptenen började med att säga att det precis var med nöd och näppe som vi skulle lyckas lyfta, då vi egentligen var alldles för lätta och skulle blir känsliga i luften. Man räknade ordentligt så att det inte skulle bli någon miss i jämnvikten i planet och man fick absolut inte byta plats till en annan sektion än den man tilldelats. Jag såg framför mig hur planet skulle kränga omkring som en vante uppe i luften. Men så blev det inte som tur var. Men varför skulle kaptenen nämna detta undrar jag? Då jag en tid har haft lite tungt/jobbigt att andas och det varit värre denna vecka och munskydd gjorde inte saken bättre kan jag lova, så lovade jag min sambo att jag skulle vara noga denna flygning och visa upp mitt papper på "difficult airways". Då jag reser själv denna gång och själv inte skulle kunna berätta om min orörliga nacke om det skulle vara så att jag av någon anledning skulle tappa medvetandet och behöva sjukvård/andningshjälp. Risken är väldigt liten, men det är ändå såklart väldigt viktig information.
Han som var ansvarig för hela kabinpersonalen läste papperet och sköt undan min kopia på röntgenbilden av de 24 skruvar etc som numera finns i mitt huvud och nacke utan att direkt titta på det. Man kan inte riktigt förstå om man inte samtidigt ser den bilden. Hans kommentar efter att han läst klart var "jaha då var det inget speciellt då". Han borde nog ha tittat på bilden... för han förstod helt klart inte. Inget speciellt? Något som är så otroligt udda och som har kastat om hela mitt liv. Det blev lite som ett slag i ansiktet faktiskt, även om jag vet att han absolut inte menade det så.
Jag kan verkligen rekommendera Parga, men det här blir tyvärr ingen resa jag kommer att minnas med glädje. En konstig vecka på många sätt, men jag fixade det på mitt vis och det är jag är stolt över.
