Många turer hit & dit
Nu har det varit många läkarbesök på sistone. Till kirurgmottagningen där de beställde en röntgen med kontrast på axeln i två lägen för att ev kolla om något kärl är i kläm för att armen och axeln fungerar så dåligt. Till ortopedmottagningen där ortopeden skulle titta på min MR som gjordes på axeln i Barcelona för ett år sedan och sen återkomma med beslut om han ev kunde göra någon blockad. Nu har det gått fem veckor och jag har fortfarande inte hört något från honom.
Så medan Gävle sjukhus fortsätter att "fundera" (läs gör typ ingenting) så är det tur att jag söker egna lösningar på sidan om. För tre månader sedan var jag till en privat ortoped och fick honom att skriva en remiss till en duktig smärtläkare och i början av december så var jag där. Mottagningen ligger i hans privata hem långt ute på landet i Vallentuna och var så vackert med kakelugn mm i väntrummet. Han har även en egen röntgenutrustning och ultraljud där. Han gör en gedigen undersökning av mig och upptäcker bl a att min vänsterhand är hela 2,5 grader kallare än min högerhand. Och att den trots det är svettigare. Han pratar på om olika nervsystem. Han upptäcker även att romboid och serratusmusklerna vid mitt vänsta skulderblad knappt existerar längre och att det är det som gör att jag inte kan röra axeln så högt.
Han kliar sig bokstavligen i huvudet många gånger då han inte vet vad som var anledningen till mina åkommor. Men min sambo och bästa vän är med som alltid och frågar bestämt men vänligt om det finns någonting som han skulle kunna göra då på plats för att lindra någonting för mig. Han bestämmer sig till slut för att göra en nervblockad med bedövning och kortison i suprascapularisnerven. Han vet inte alls om det kan komma att hjälpa mig, men det är heller inget som skulle kunna göra mig sämre så varför inte chansa liksom. Redan dagen efter kan jag röra armen mycket bättre och har även fått tillbaka lite mer styrka och "liv i armen och handen. Faktiskt så gav denna blockad exakt samma resultat som radiofrekvensbehandlingen som man gjorde i Barcelona i samma nerv ett år innan. Och detta kostade bara 300 kr, mot då 20.000 kr.
När två veckor gått och jag fortfarande är bättre så mailar jag läkaren som gjort blockaden och berättar att den har fungerat och jag skriver även till ortopeden på Gävle sjukhus att jag gjort denna nervblockad på ett annat ställe nu och "medan du fortsätter fundera på om du ska göra den blockaden, så kan jag tala om för dig att den fungerar".
Jag har sedan blivit kallad till ENG (elektroneurografi) och vid den undersökningen så tejpar man fast elektroder på kroppen och ger små elektriska stötar som har till uppgift att stimulera nerverna för att på så sätt mäta deras ledningshastighet. Undersökningen tog en hel timme och jag blev lite trött efter, men annars ingen fara alls. Om detta visade något avvikande så skulle jag bli kallad till ett EMG (elektromyografi). Inom någon vecka fick jag en kallelse till EMG. Utan någon förklaring alls. Klart jag började fundera, var det alltså något som varit konstigt på de första testerna?
I veckan var det så dags att göra detta nervtest där man mäter musklernas respons på stimulering från nervsystemet genom att sticka in nålar i musklerna. Detta test gör det även lättare att skilja verklig svaghet från svaghet som beror på smärta eller bristande motivation. Och bristande motivation handlar det knappast om i mitt fall. Det kommer då läkare från Akademiska till Gävle sjukhus för att göra detta. Jag frågade henne om det var något som varit konstigt på det förra testet och då berättade hon att det hade varit några ställen som varit avvikande och bl a ett ställe på min axel (som ju inte fungerar som den ska).
Hon berättade att hon ska sticka mig på 5 olika ställen för att kolla aktiviteten i den stora plexus nervflätan som går från nacken (C5-TH1) och ända ner i handen. Låter ju lämpligt då jag är stelopererad i de kotorna (och några till då) och har problem hela vägen ner från nacken och ner genom axel/skuldra, arm och hand. De två första sticken i armen kändes inte så mycket, men sen kom hon ner till insidan av handflata/tumme och där gjorde det betydligt ondare. Jag skulle samtidigt som nålen var i pressa tummen lite uppåt. Det var helt omöjligt hur mycket jag än försökte. Och plötsligt lade hela min hand av helt och jag kunde inte röra den alls. Och sen kom kramperna och jag fick som spasmer i hela min överkropp. Även ut i vänster arm som inte ens hade rörts. Hon blev lite brydd och slutade undersökningen och frågade om jag var ok och behövde lägga mig ner. Jag hade lite svårt att andas och kramperna fortsatte ett bra tag efter att hon tagit ut nålen. Jag var helt slut efteråt, tårarna rann och jag orkade inte ens öppna ögonen. Hon frågade om jag brukade få så här och jag frågade samtidigt om man kan reagera så här?
Hon vill pga denna reaktion sticka på ännu ett ställe och frågar om jag orkar med ett till ställe bak på skuldran. Självklart vill jag att de ska få så mycket information som de behöver och säger ja. Jag ska nu sitta upp med ryggen mot henne. Nålen känns inte alls så mycket här tänker jag. Vad skönt. Och då började båda benen krampa i spasmer. Inte upp och ner, utan liksom in och ut så att knäna slår emot varandra. Och även detta fortsätter ett tag efter att hon slutat. Vi är klara med undersökningen och jag ska få svar om någon vecka. Jag är lite medtagen efteråt och måste sitta i väntrummet och vila ett tag. Jag är glad att sambon följt med då han var intresserad att se hur undersökningen gick till, så han kör hem.
När jag går över sjukhusparkeringen så säger jag till min sambo att det känns som jag har spenderat hela mitt liv på sjukhus nu och jag är så otroligt trött på att vara på sjukhus. Det är såklart bra att jag äntligen fått en massa tider för utredning, men såklart jag önskar jag var frisk och sluppit allt detta.
I drygt en timme så är min hand helt orörlig, innan den sakta börjar vakna till. Sist vaknar tummen till. Skönt för blev rädd där ett tag. Men frågan är ju varför min kropp reagerade så här? Jag har inte fått såna här kramper sen innan min steloperation och då hade jag ju nervskador. Det känns i varje fall som om mina nerver är rejält irriterade och uppretade.
Senare på dagen så ringer ortopeden här i Gävle upp mig. Och hör och häpna så säger han "att han inte tror att en nervblockad skulle kunna hjälpa mig". Och han kommer inte att göra den blockaden på mig framöver här i Gävle som jag bett om. Fast jag ju skrivit till honom om just den behandlingen och att den faktiskt har hjälpt mig. Jag kan röra armen mer och som i sin tur har gjort att jag har kunnat börja styrketräna lite lätt igen efter 6 månaders uppehåll. "Men vad är det du säger, säger jag. Hur kan du säga så när jag ju har gjort den och säger att den hjälpte? Nu får du allt förklara vad du menar med det". Han ändrar sig då och menar att resultatet nog bara är för en kort tid. Men nej säger jag, den har ju suttit i i över en månad nu redan och en månad är ju lång tid för mig som inte kunnat använda den mycket alls innan. Jag vet ärligt inte alls vad han surrar om. Men jag blir inte förvånad om jag säger så. Ingenting i sjukvården förvånar mig längre. Han vill avsluta och säger att vi måste vänta in de sista svaren på alla undersökningar och röntgen och avslutar med att jag ska ringa honom när jag kommer hem från semestern. Ja det behöver han då inte säga en gång till, för det hade jag gjort ändå.
Nu skiter jag i allt det här ett tag och åker snart till Thailand och hoppas att den sköna och vackra miljön där kommer att läka inte bara min kropp utan även mitt hjärta, hjärna och själ denna gång.
