Grått inombords
Nästa gång som du kör bil så försök att köra utan att röra huvudet någonting och bara titta rakt fram och lita på backspegeln i mitten. Inte så lätt va och ganska så läskigt också kanske? Och det är ännu mer läskigt nu när det är mörkt och dimmigt ute vill jag lova. Jag gör detta nästan varje dag och jag är glad att jag ändå fixar det, för annars hade jag ju varit ännu mer låst och begränsad.
Den här gråa, mörka, kalla och blöta årstiden lockar fram så mycket negativa känslor som jag inte vill ha och de golvar mig totalt. Jag orkar inte längre stå emot och göra motstånd. Jag brukar kunna vara tacksam och glad åt det lilla emellanåt, men nu är detta helt omöjligt och det enda jag känner och ser är ett mörker. Jag vill fly långt bort och aldrig mer komma tillbaka.
Jag vet att jag är så mycket bättre efter steloperationen, men när jag mår så här så börjar jag ångra mig ändå. Förut kunde jag ju ändå röra mig och jag kunde tvinga mig till att göra saker, vilket jag inte kan nu. Och jag såg heller inte konstig ut. Jag börjar ge upp hoppet om att svullnaden vid nyckelbenet som spänner och smärtar någonsin kommer att gå bort. Så lite som gick tokigt under en väldigt komplicerad operation och ändå något som nu håller på att driva mig till vansinne.
Det gråa utomhus har på något vis lyckats ta sig in i min kropp och mitt huvud, istället för att bara stanna där utanför fönstret.
