Tankar en måndagmorgon
Jag vaknar så tidigt på morgonen nu. Fantastiska sommarmorgonar. Jag vill gå upp, men jag vill samtidigt bara ligga kvar. Ligga kvar en stund och låtsas att jag är normal. Normal med ett huvud som inte sitter fast i exakt samma läge jämt. I resten av mitt liv. För när jag ligger ner stilla med huvudet på kudden (med den perfekta höjden) så känner jag inte av min stelhet någonting. Det är en skön känsla, men som försvinner i just den sekunden som jag ska ta mig upp ur sängen.
Där börjar all anpassning för denna dag. Allt ska röras och göras med perfektion, så det inte blir något ont och felaktigt "knyck" i nacken. Men när det är jobbigt så tänker jag bara tillbaka på hur det kändes i kroppen innan operationen. Den kaos som det var i hela kroppen jämt och som det dunkade och pulserade överallt pga alla nerver som låg i kläm. Och min höger arm och hand som hade börjat förtvina. Och från att ha behövt ta sömntabletter 1-3 ggr/veckan, till att nu endast ha tagit det 4-5 ggr på snart ett halvår.
Jag är numera stel och helt orörlig i nacken, men min höger hand är frisk och jag har ett sånt härligt lugn i kroppen. Jag känner en konstig blandning av sorg & tacksamhet på samma gång.
