Tokfian

Nu har det gått 3 månader efter min steloperation av 9 kotor i nacke och bröstrygg. Jag som tidigare var en så aktiv tjej kan numera inte ens plocka ur diskmaskinen eller göra rent i marsvinsburen själv. Hur kunde mitt liv bli så här? Det suger verkligen att vara stelopererad och jag känner mig så fången i mig själv på något skumt vis. Jag som barn som inte ens hade de vanliga barnsjukdomarna. Jag som var bra på alla sporter som jag tog mig an.

Denna helg blev jag oplanerat helt själv hemma pga att sambon måste åka iväg då hans pappa som bor i en annan stad är opererad och fortfarande jättesjuk och kvar på sjukhuset. Såklart att han måste åka. Men han är verkligen mitt allt nu, ännu mer än innan denna dumma operation och jag känner mig så ensam och måste helt enkelt försöka klara allt själv i några dagar. Jag är så otroligt sliten och orkeslös nu och har verkligen blivit så mycket sämre sedan jag kom hem från Thailand. Det går bakåt istället för framåt nu och det är så irriterande. Jag är uppe 2-4 timmar och ligger sen 2-3 timmar och så rullar dagarna på. Häromdagen sov jag hela 5 ½ timmar fram till kvällen, haha. Jag har fortfarande irriterande ont trots starka värktabletter, men trappar ner på dem nu ändå, och det svider långt inne i bröstryggen där de har slaktat min trapeziusmuskel. Jag längtar till den dagen då jag inte är så skör längre och kan krypa upp bredvid sambon i soffan och inte behöva sitta spikrak bredvid med mina kuddar perfekt bakom nacke och rygg. Sitta nära. Men då utan att istället kunna se på honom såklart. Man får liksom välja numera.

Jag får kämpa för att skära upp brödskivor för det är tungt för mig, jag kan inte böja mig fram och blåsa ut ljus längre utan måste då bära upp alla ljusstakar till ansiktet för att blåsa ut dem. Det mesta fungerar med nya knep, men det blir ju så enerverande att precis hela tiden ha begränsningar och behöva tänka mig för. Igår plockade jag in den rena disken i diskmaskinen och det var inget jag ska göra alls, men nu måste jag. Jag ska undvika att böra i ryggen där steloperationen slutar och böja i midjan istället, men hur lätt är det när man ska plocka ur disk liksom? En ynka tallrik är tung för mig nu och det är liksom mer än bara en tallrik i en hel diskmaskin. De skulle sen alldeles för högt upp i skåpen och det stramade som sjutton i armarna och axlarna. Så jobbigt att bara plocka ur en diskmaskin och det gjorde så ont. Och det är då bara en ynka sak som ska göras i vardagen…

Jag är orolig att något gått fel under min operation då mina armar och axlar inte verkar vilja samarbeta med mig. Även halsen ser ut som den har vridit sig lite och mina ögonlock hänger olika. De två unga svenska tjejerna som gjorde samma operation som mig bara någon månad innan mig hade bara problem med sina armar första veckan efter operationen. Igår när läkarens assistent i Barcelona ringde mig så fick jag det förklarat att det är för att jag även behövde stela första kotan i bröstryggen och deras slutade i sista nackkotan. Precis som jag hade mina föraningar om. Inte kul. Bara för en enda sketen kota till. Fast i vanliga fall så stelar man 1-2 kotor och i mitt fall blev det ju flera till…

 Jag talade om att min läkning inte verkar gå framåt alls nu och det förklarade assistenten att det beror på vårt kalla klimat här uppe i norr. Jo jag tackar. Hon sa att jag skulle ta tillvara på varenda solstråle och försöka göra allt för att hålla mig varm med varma bad och duschar. Min kära sambo gick direkt och köpte en liten värmefilt för nacke och skuldror till mig som faktiskt var riktigt skön. Men solen lyser tyvärr med sin frånvaro väldigt mycket denna vinter. Hade jag varit lite piggare, haft något resesällskap och det funnits något bra varmt ställe bara några timmar bort så hade jag utan tvekan åkt iväg utomlands igen.

Jag är fortfarande i chock och precis varenda minut av mitt liv nu blir jag påmind av min totala stelhet i nacke och huvud. Varenda jäkla minut. Kliar det bak i huvudet när jag ligger så kan jag inte bara klia lite där som förut, utan då måste jag först resa mig helt upp i sängen då jag numera inte kan lyfta huvudet en ynka liten centimeter från kudden. Hur ska man kunna vänja sig vid detta egentligen? Hur kommer mitt liv att bli i framtiden? Det kommer att bli det jag själv väljer att göra det till, men kommer jag att fixa att göra något bra av det? Annars hoppas jag verkligen att min sambo drar med mig på saker.

 

 

 

 

Från att ha gjort 10 repetitioner med 12 kilos hantlar i axelpress för ett år sedan till att nu ha fullt sjå med att bara lyfta axlarna upp mot öronen två ynka centimeter och helt utan vikter… suck. Och hur ska jag nu kunna jaga och ta upp små minikrabbor på västkusten när jag inte kan titta ner? Jag får helt enkelt lära upp sambon i det. Hur kommer det att fungera för mig att köra bil sen när jag får min anpassade bil? Kommer jag att känna mig trygg? Kommer jag att vara en trafikfara för andra? Kommer jag att klara av all teknik??? Och den stora frågan som jag inte kommer att få svar på på flera månader – kommer jag att kunna paddla kajak igen? Hur kommer balansen att vara? Jag fixar det nog med lite övning på grunt vatten, men det är nog kört att kunna åka iväg själv och då kommer det nog inte att bli mycket paddling tyvärr. Och jag som har lärt mig uppskatta och älska ensamheten så mycket.  

 

Tänk om jag faktiskt har tappat bort Tokfian och det nu bara är en tråkfia kvar istället? Nej nu får våren komma så vi kan hoppa in i vår husbil och jag får känna lite frihet igen.