Jag men ändå inte jag
Det hände något igår kväll. Jag kunde inte varva ner på kvällen och när jag hade borstat tänderna så blev jag kvar framför spegeln i badrummet. Fastklistrad typ. Jag blev stående i en halvtimme. Och tittade på mig själv. Mitt nya jag. Jag har nog inte vågat det innan helt enkelt. Det tog mig 5 veckor att våga. Nog rädd för att inte tycka om mig själv, få panik av det som möter mig, att inte känna igen mig själv.
Jag upptäckte en massa saker som hänt efter steloperationen av nacken. Jag har bara tänkt nacke och i bak. Men inte tänkt så mycket på att säkert andra saker också har förändrats. Innan operationen hade jag så mycket kaos i hela kroppen så att jag t om var tokspänd i ansiktet och hade ont ända ut i hela tandraderna. Nu när jag tittar mig i spegeln så ser jag att rynkorna jag haft mellan ögonbrynen nästan är helt borta, mycket av rynkorna runt ögonen är borta och mina ögon ligger djupare så att mina ögonlock liksom är mer markerade och jag tror heller inte att mina rynkor i pannan är lika djupa. Att jag inte sett och tänkt på det förrän nu. Jag ser faktiskt yngre ut nu, trots att jag nyligen blev utsatt för en av de tuffaste operationerna man kan utsätta en människa för under hela 6 timmar och av tre kirurger.
Min kropp har verkligen fått ro nu och det har spridit sig ända upp i ansiktet. Helt otroligt. Men även ganska självklart. Mina naglar har aldrig varit så långa och hårda som de är nu heller. Och först häromdagen så upptäckte jag ju att det mesta av hänget under hakan är borta (EDS hud) och att halsens rynkor är borta och den är alldeles slät och nu ser jag att det är lika på hela bröstet. Mitt söndersolade och rynkiga bröst är numera helt slätt så att det nästan glänser.
Jag kommer på en till sak och känner försiktigt så långt jag kan och kommer åt bak i nacken och mycket riktigt så har kotan längst ner i nacken som stack ut väldigt mycket blivit helt utplånad och finns inte längre. Den är borta! Och det tog mig 5 veckor att upptäcka det! Såklart att den också hamnade på plats där den hör hemma nu vid operationen.
Jag har gått ner 4 kilo (bara muskler tyvärr) och min överkropp har blivit lite tanig och alla mina muskler på axlar och armar är helt borta. Mitt hår är sönderstressat och jag tappar massor av hår nu så det blir bara tunnare och tunnare och jag har riktiga ”bad hairdays” varje dag (kanske även kan bero på att jag inte får upp armarna till huvudet). Men jag tror att detta också kommer att ordna sig, men att det kommer att ta lite längre tid. Och tyvärr så syns det faktiskt att mitt huvud skruvades fast lite för mycket åt vänster, men det ser man bara om man granskar noga. Som jag gjorde ikväll. Det är som det är och det sitter där det sitter nu.
Det blev ett lite konstigt möte med mig själv ikväll. Men ett viktigt möte. Jag tror jag behövde det och det var ikväll som jag var redo. Att våga möta mitt nya jag. Och jag fick inte panik. Men jag känner inte riktigt igen mig själv och allt känns fortfarande väldigt overkligt. Det var jag som jag såg där i spegeln, men ändå inte jag. Det var mitt nya jag. Om ni fattar. Men vi ska nog kunna bli kompisar känns det som.
