Nya upplevelser & upptäckter
I lördags skulle jag sätta på mig en klänning själv och insåg när den var halvt på att skit den här kommer jag inte att kunna få av mig själv inatt. Jag tycker att jag klarar mer och mer själv nu, men så fort sambon är borta någon dag så märker jag hur beroende jag ändå fortfarande är av hjälp i vissa situationer. Jag tog här det snabba beslutet att det var bättre att ta av den på en gång, än stå lite smålullig inatt och försöka få av den. Det blev en hemsk upplevelse faktiskt. Urlöjligt för en vanlig människa, men inte för en stelopererad som inte riktigt kan röra axlar och armar fullt ut än. Eller kunna böja på huvudet. Lägg till lite fuktig av nypåsmörjd hudlotion som slickade åt ännu mer. Det var inte alls att klänningen var tight, utan att den var i helt i ostretchbart tyg. Jag fastnade och det gjorde så ont! Jag fick faktiskt panik när jag försökte dra den över ryggen och huvudet medan den fastnade överallt. Till slut kom den som tur var av, men shit vad ont och ingen bra början innan man ska ha en liten fest heller. Men jag lärde mig helt klart en läxa.
Läkningen går fortfarande väldigt sakta nu och armarna är lika dryga, men det som jag märker är att jag är piggare och orkar mycket mer, behöver vila mindre och har börjat kunna bära lite ”tyngre” saker.
Vissa saker har förändrats som att jag plötsligt har fått som en ränna bak i nacken som inte har varit där förut. Antagligen har svullnaden lagt sig i huvudet och nacken, så att man nu kan känna stagen och revbenen som sitter där bak helt enkelt. Lite läskigt, men det gör ju inget så länge jag inte blir flint haha.
Svullnaden där de har tagit två revben är nog också borta, för nu har jag som ett tomt område under armen på sidan av ryggen. Precis där bh:n hamnar på ryggen och därför syns det ännu mer. Detta gör inte jättemycket heller, men det som är trist att det såklart blivit hud över när revbenen är borta och som då hänger över bh:n en hel del. Bara att acceptera att det hör till mitt nya jag.
Jag drack vatten framför spegeln när jag borstat tänderna häromdagen och tittade väl upp samtidigt för första gången och ser hur en muskel tokspäns mitt fram på halsen varje gång jag sväljer. Det blir som en decimeter lång utanpåliggande ränna på halsen. Först trodde jag att det var matstrupen som jag såg, men insåg att det måste nog vara en muskel på halsen då matstrupen borde sitta längre in. Det såg verkligen skitläskigt och konstigt ut och jag vet inte om det blir så jämt eller om det är när jag har mer ont och är mer spänd. Det är säkert därför som jag även sätter i halsen hela tiden. Det är för spänt helt enkelt.
Nu har jag även börjat svettats en del. Ja absolut inte pga någon ansträngning, utan när jag sitter i solen och solar. Då vill man ju lukta under armarna lite om man luktar svett eller inte och det är tur att jag inte luktar svett så ofta för att göra detta numera är ju helt omöjligt då min nacke är spikrak… Blir ju som ni förstår helt omöjligt att försöka få näsan mot armhålan…
Jag skulle verkligen behöva en läkare och stadiga kontakter med en fysioterapeut nu, men ännu har de inte dykt upp så jag får hålla ut och fortsätta leka min egen läkare, fysioterapeut och även psykolog så länge. Tur att jag är van och inte ny inom detta område, men nu skulle det verkligen vara skönt om jag fick lite stöd och hjälp.
Jag som i min enfald trodde att jag inte skulle behöva så mycket rehabilitering denna gång, då allt ju är stelt så det inte finns någon rörlighet som ska tränas upp. Nej inte så mycket som kan tränas i nacken, men för sjutton istället är ju hela kroppen drabbad. Jag hade inte riktigt tänkt på det, eller nog snarare inte velat tänka på det. Ryggen behöver rehab, axlarna behöver rehab, skuldrorna behöver rehab, halsen behöver rehab, bröstet behöver rehab och armarna behöver rehab. Mer än efter tidigare operationer och skador med andra ord… mamma mia!
Gårdagen avslutade jag med att missa sista steget i en av våra trappor här hemma och ramlade som tur var inte, men vrickade foten rejält när jag landade. Ni vet så där när foten viks så mycket utåt så att fotleden tar i golvet. Sambon hörde dunsen och kom såklart till undsättning på en gång. Det gjorde så ont och jag kunde inte stödja på den. Snabbt på med stödstrumpa och lindade den. Och hoppas på det bästa. Jag behöver ju verkligen kunna gå själv överallt och några kryckor skulle jag ju inte klara av än. Det dunkade och gjorde så ont i natt, så gick upp efter någon timme och tog smärtstillande och tog bort lindan, men när jag vaknade imorse så var den lite bättre som tur var. Men nu är jag både stel i nacken och haltar fram. Vilken syn, haha!
